tingelingmamman

Jag har fått höra att jag är "för" barnslig för min ålder, en gång för mycket! Så nu behöver jag ventilera mina tankar och vart bättre än på bloggen?

Jag anser mig själv vara en roligt barnslig, grubblande och allvarlig person, allt detta när det behövs. Jag kan vara den otroligt "vuxna" och allvarliga mamman som krävs för att skramla ihop lite "vuxenpoäng" men saken är den att jag inte VILL vara allvarlig hela tiden, om allt och alla. Jag kan vara barnslig och skratta åt det mesta och bjuda på mig själv. Sådan är jag oftast när jag är med Lilleman, min familj och nära vänner men jag tonar ner den sidan av min personlighet när jag är i närheten av okända eller bekanta människor- mest för att inte skrämma oslyldiga personer.
Jag är en grubblare, det är ett känt faktum. Ni vet det där när man vrider och vänder på allt som har hänt/sagts? Inte kanske en positiv sida men sådan är jag, that´s the way it is. Take it or leave it!

Men jag har för inte så längesedan träffat en person som vill verka "vuxen" hela tiden. Personen (som vi i forsättningen kan alla för BUTTER) anser att man inte kan bli tagen på allvar om man inte är seriös och allvarlig 24/7. Så klagomålen från Butter har stömmat in titt som tätt om mina "brister" i att vara just seriös. VARFÖR jag ens skulle bry mig om att samla på mig vuxenpoäng i Butters ögon förstår jag inte! Jag behöver inte sitta och fundera på världens alla problem hela tiden -jag gör det och försöker ändra världen ett steg i taget- men jag personligen föredrar att skratta och ha roligt i livet, är det fel? Är jag mindre vuxen för att jag vill ha roligt i mitt liv, trots allt negativt runt om oss?

Butter är rolig när Butter vill det, men ibland så är Butter bara rent av tråkig! Jag tar inte sådana personer på allvar, finns ingen chans att någon alltid är seriös, om allt. Jag ser det bara som FAKE, otroligt överseriös blir i mina ögon någon som överdriver och låtsas bry sig om något dom inte har en aning om, överallvarlig blir i sitt fall någon som överdriver så otroligt mycket att man nästan kan kalla det för sarkasm. Förstår ni min tankegång? Visst finns det situationer som kräver att man rynkar pannan och ger ifrån sig ljud som "Jaha, mhm, instämmer..." och annat liknande men det betyder inte att jag ska vara sådan varje dag. Jag orkar inte vara sådan, det jag rynkar pannan om och ser "vuxen" ut är något som berör mig mycket och jag är villig att tala allvarligt om just detta ämne. Men det mesta i mitt liv vill jag handskas med, med ett leende på läpparna och glimten i ögat. Inte för att mitt liv är en dans på rosor utan för att törnarna jag trampar på gör mindre ont när jag ler.

Så är jag mindre vuxen? Och föresten, vad innebär detta att vara vuxen? Jag försår inte hur man blir vuxen, när man blir det och hur man uppför sig när man blivit just det. Är det någon där ute som har koll på detta som kan upplysa mig? Sitter ni inne med svaret, dela gärna av er till mig. Kan det verkligen vara så att jag är ett barn fortfarande och Butter (som är yngre) är en vuxen? Eller har jag tillräckligt med vuxenpoäng just för att jag har barn?
Som skrivet, ni som vet, dela med er av informationen.



En alltid så barnslig Tingeling-mamma, här i ung ålder då "barnslighets-symptomen" började visa sig.

Jag har funderat ett tag på en sak dem senaste dagarna och jag kan inte riktigt komma över fund med vad som gäller, egentligen. När bör man vara en aktiv person i det man ”predikar” om, kan man bara prata om något men inte själv utöva det? Räknas man då istället som en dubbelmoralisk kärring?

För jag är en av dem som gör så, jag pratar om en sak, jag går på om viktiga ”kvinnofrågor” men jag lever inte efter mitt egna tankesätt. Jag har åsikter som jag står vid, STARKT, men jag lever inte mitt liv enligt dessa åsikter. Är jag kanske rädd för vad som kommer hända, vad kommer ”samhället” säga om mitt sätt att leva på, är jag kanske rädd för hur jag kommer se på mig själv i det fallet? För jag är ju, precis som alla andra, uppvuxen med dessa normer vi har idag, kanske t o m lite konservativt, så jag velar mellan vad som är rätt och vad som är fel. Kommer samhället godkänna mitt val, kommer jag kunna godkänna mitt val? För det är ju det viktigaste egentligen, att jag accepterar mitt val själv. Jag har levt mitt liv på ett specifikt sätt så pass länge att jag är van vid det sättet och känner mig bekväm med det, men jag vill ändra på det. Jag är en stark person, jag tål motgångar och kommer alltid på någon lösning till alla mina problem, men frågan snurrar ändå, är jag tillräckligt stark för att ändra på mig själv? Är jag tillräckligt stark för att ändra på det jag är van vid och det jag är bekväm med?

Det är kanske DET som krävs för att börja ändra världen, börja förändra min värld. Att ta för sig av livet, av allt som är till ens egna behag. Vågar jag göra det? Att vara självisk och tänka på sitt egna bästa kanske är nyckeln till att vara gladare, vara nöjdare… Tja, jag vet då inte, jag bara spekulerar. Men det finns så mycket jag vill ändra på hos mig själv, min personlighet, mitt sätt att tänka på, min klädstil, min syn på världen, men jag är feg. Just det, l´m a chicken! Varje gång jag har börjat ändra på mig själv och mitt liv så har orken tagit slut snabbt, för man måste hävda sig genom hela processen för allt och alla. ”Nej, men jag gör det för min egna skull! Jag vill detta, det är ingen modefluga.” Så kan det låta sen så tryter orken och envisheten och så är man där på ruta ett igen.

Hur vet man att man är vid ”rätt” vägkorsning i ”rätt” tidpunkt i livet? Eller vet man det någonsin? Är det bara att göra denna tidpunkt i livet till rätt tidpunkt för just den ändringen?

Jag är otroligt fascinerad av starka människor, det är dem som är mina förebilder, och jag vill gärna räkna mig till en av dessa viktiga människor, men jag är både orolig och rädd. Ska man ta en ”sak” i taget och ändra på det eller tar man allt på en gång och framstår som en ”blöt-bakom-örat” rebell? För det vill jag inte, jag är inte en liten rebell som bara vill mess with your mind, jag vill vara/ jag är en individ som har egna åsikter och önskiningar, jag vill stå för dessa, jag vill leva efter dessa för min och för min sons skull. Han är också en individ som kommer växa upp och då ska han vara stark nog att leva efter sina åsikter och sitt sätt, utan att bli orolig eller ängslig om vad omgivningen kommer säga, om han kommer dömas av alla mainstream människor i vårat lilla samhälle!

Detta var ett klurigt tema, what a little girl to do?