Tråkhelg...
Badmardröm

Men herregud!
Sen har vi ju Mysteriegängets äventyr, och nu undrar jag verkligen, VEM skulle kunna motstå att titta på det? Jag har bytt favorit, förr älskade jag Welma men nu inser jag att Shaggy är mer min smak. Japp, Shaggy. Han är liksom så där goofy som bara Shaggy kan vara. Jag ser mig själv i honom lite. Allmänt wierd och tänker på helt fel saker i helt fel situationer. Exempel som visar på detta är; Shaggy tänker på mat fast de är ute och ska hitta ett monster, jag tänker på mat när jag sitter vid datorn sent på kvällen och redan har ätit. Shaggy är livrädd för monster men är ändå med i ett mysterielösande gäng, jag är, tyvärr, inte med något så coolt gäng men jag är också livrädd för monster (ja, alla sorters monster, även de som lurar under sängen) men är ändå så nyfiken att jag måste se vad det där konstiga ljudet kommer ifrån.


Andra bullar....
Idag har det varit kanelbulle bakande här hemma och massor med fika... Eller tja, fika och fika... jag åt upp många kanelbullar helt utan anledning. Jag och Lillgrabben. Vi är rätt "kak-galna" här. Allt som är sött fungerar utmärkt. Man tager det man haver... och om man inget haver hemma så bakar man. Så det så.
Nu ska det bli film tittande och mys. Vet inte riktigt vilken film det blir men det får vi ta som det kommer. Som vanligt så är det min lilla Sockerkaka som bestämmer film som vi ska se. Jag hoppas på något som även jag kommer ha nöje utav. Alltså något som Tangled.... *håller tummarna*


Bye
Samtalet


Småbarns morsa!
Tio tecken på att du är småbarnsförälder:
1) Det händer att du delar säng med en björnfamilj, en ambulans, en husbil och en stum plastbebis.
2) Du kan samtliga omvägar förbi leksaksavdelningen i mataffären.
3) Du är ocertifierad expert på avledningsmanövers.
4) Du tycker att diskussionerna i debattprogrammen på tv ser så himla enkla ut. Det är ju ingen som skriker eller slänger sig på golvet??
5) "Listig och slug som en räv" lyder tydligen ordspråket. "Listig och slug som en tvååring" skulle du snarare säga.
6) Du arbetar ideellt som buktalare och ger röst åt så väl mjukdjur och plastkrokodiler.
7) Du tycker inte att det är speciellt konstigt alls att hänga på en lekplats. En lördagsmorgon. Klockan halv nio.
8) Du har inte överdrivet stor koll på vilken musik som är hetast på MTV just nu. Där emot kan du sjunga signaturmelodin till både Dinousarietåget och Fåret Shaun. I sömnen.
9) Du vet 147 olika sätt att få någon att borsta tänderna.
10) Allt det där som var viktigt för några år sedan spelar inte så stor roll längre. Det bästa som finns är att få ett par kladdiga nävar runt halsen, en slirvig puss på munnen och höra någon som säger "älkar dej" ♥
Och här kommer min favvolåt, för tillfället!
Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

© UNICEF/Asselin
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj
så sant, så bra, så ärligt.
Pedagogisk? Nä, skulle inte tro det.
Hade det funnits en manual för hur man bör "arbeta" med dessa små och mycket komplicerade varelserna, hade även en sådan ploppat ut, inte bara ungen. Alltså, antingen så har Lillpruttens manual slarvats bort innan han kom ut eller så finns det inga sådana, för jag fick då ingen.
Så mitt råd är, läs texten och lär dig hur du inte ska göra!
Vad jag varmt vill rekommendera är en liten komplott, när ni vill slippa tjata ett tag och känner för nya, friska grepp, som kan bryta den onda cirkeln. Receptet är klassiskt: man ger igen med samma mynt, fast värre. Barn behöver tränas i perspektiv och inlevelseförmåga!
Gör en tyst överenskommelse inför en middag, då alla är samlade, och sätt er mittemot varandra så ni kan se på varandra utan att titta på något barn. Och så börjar ni ge varandra tillmälen, medan ni t. ex. skickar mat till varandra eller häller upp vatten eller vad det är - i vanligt tonläge men tydligt och med sakligt eftertryck. Barnen ska undra om de faktiskt hörde rätt.
"Jävla subba", kan t. ex. din man säga rätt vänligt. "Förbannade skitbög", kan du svara i lugn ton. Han kan le snipigt tillbaka. "Pissråtta!" Och du kan returnera, tillsammans med potatisen: "Ditt feta fula arsle, stoppa upp de här i häcken så ska jag sprätta upp magen på dig!" Använd förstås gärna just de orden barnen brukar strö omkring sig, och spä på dem, om det går ...
Om någon unge försöker ingripa "hör" ni det inte, och ni tittar inte på barnen under hela det här skådespelet. Ni ska vara helt upptagna av att ihärdigt blänga på varandra. Låt tonen bli gradvis allvarligare och lite otäck. "Jag hatar dig." - "Ditt jävla CP-äckel". - "Sådana som du skulle ju fan inte få finnas. Du borde dö, ditt as!"
När ni känner att det är rätt läge, dvs allting börjar bli riktigt obehagligt, reser ni er och ser ut som om ni tänkte börja slåss, går runt till varandra och sätter verkligen igång med handgripligheter - under kontroll förstås, och med glimten i ögat er emellan; bäst att tillägga!
På en given signal avbryter ni sedan, får alla att sätta sig ner och står själva kvar, höjda över menigheten. En av er tar fram en tvål och packar nogsamt upp den och håller fram. Den andre deklarerar, med mycket lugna men stora, eftertryckliga bokstäver: "Om någon i det här huset någonsin mer använder sig av sådana här ord, som ni just har hört, och kallar folk för sådana saker, som ni just hörde, så kommer den personen få tvätta munnen med den här tvålen. Är det klart? Har alla förstått? Någon som undrar vad den här tvålen skall användas till?"
Glo på varenda unge och låt orden sjunka in. Tala sedan om att den här tvålen kommer att ligga HÄR - visa en fast, förutbestämd, väl synlig plats. Och låt den andra av er bekräfta och avsluta: "Om vi alltså någonsin mer hör någon av er - eller någon av oss - säga sådana fula saker till någon i den här familjen, kommer den personen få tvätta sin mycket smutsiga lilla mun med tvålen här."
Sedan pratar ni raskt om annat, först med varandra och strax också med barnen - urtrevligt och kärleksfullt och intresserat och glatt, som en kosntruktiv illustration till hur umgängestonen i den här familjen SKA vara. Kommentera sedan inte saken vidare. Fråga inte, förklara inte, och för Guds skull, be inte om ursäkt. Stå självklart säkra i att ni vet vad ni gör.
Mycket effektivt, kan jag försäkra. och givetvis får man - om och när så nöden kräver - använda den där tvålen! "Du vet vad som gäller, eller hur? Tråkigt, men nu är det bara att sätta igång. Varsågod, hämta tvålen!" Sedan följer man med i badrummet och ser på, medan den lilla älsklingen löddrar sig till en minnesvärd livets visdom.
Jag svär, det gör jag. Och jag är JÄVLIGT duktig på det också men jag är vuxen och vet hur dessa svordomar bör användas och använder dom inte mot en person. Visserligen vet inte alla vuxna detta men det är en mycket bra detalj att lära barn så att dom vet detta när dom blir vuxna.
Kan vara något att tänka på. Med detta sagt, skrivet, skall jag dra mig till sängs och drömma om en värld där Anna Wahlgren inte ger råd till vilsna själar (dvs föräldrar utan fantasi om barnuppfostran).
Lucia
Mammahjärtat gick på högvarv och kamerajäveln lade självklart av 3minuter innan. Men som tur är jag en del av den "högtekniska" (ehömn host, host) generationen så jag använde mig av i-nödigaste-av-nödfallen-kameran, dvs mobilens sketna superduper kamera. Det blev bilder och dom kommer läggas upp här så fort jag får ork till detta.
MVH
Luciaficierade Tingelingmum
Jag tar inte hand om mitt barn
Jag råkade komma in på Anna Wahlgrens sida och då insåg jag att jag har misskött mitt barn från start. Jag har nästan genom hela Gullepluttens liv gjort helt fel om man jämför med Annas sätt, vilket då alltså ska vara det rätta sättet.
Detta är det RÄTTA sättet att natta en bebis:
Metoderna: Fasta - och tillräckliga - sovtider, likaväl som fasta och tillräckliga måltider. En attityd av självklarhet hos de vuxna ("Ingen rädder för vargen här!"). Egen säng efter "smekmånaden"; eget rum efter senast fem månader. Nu knyts den trygga sömnen till barnet självt, inte till de vuxnas fysiska närvaro som en "räddning" undan vargen. Mycket skratt och glädje inför en kort och saklig läggning på mage (med larm för de minsta). Mörkt, så att inga synintryck stör (hörseln däremot kan små barn "stänga av",). Tyst, övertygande, rogivande "vagning", vaggning eller "buffning" av lämpligt slag – barnet ska tystna och slappna av i hela lilla kroppen inom två minuter. Först därefter kan den lilla våga somna och sova lugnt.
Tar man upp barnet och tröstar i stället för att envisas med finna ut den rätta, fungerande (betryggande) tekniken, räddar man barnet. Man bekräftar i handling dess värsta farhågor: "Vargen står precis här utanför, du svävar i livsfara, jag måste genast sätta dig i säkerhet!" Ett icke betryggande "svar", som barnet inte heller accepterar. Barnet vill befrias från sin överlevnadsångest, inte fjättras vid den . Natten bryts sedan av de vuxna, på fast (för barnet snart förutsägbar) tid, med klang och jubel - inte av obesvarade frågor (skrik) från barnet. Ty det ska vara lika roligt att vakna som det snart blir att lägga sig, somna, sova, somna om (själv) och sova gott, för livet. // AW
Mitt sätt att natta min son har från första sett ut så här:
Jag ligger bredvid honom och pratar/sjunger, försöker få en lugn och trygg stämning så att han känner sig helt säker så att han kan slappna av och kan somna gott. Jag tar tillfället och berättar för honom om hur mycket han betyder för mig, att jag älskar honom och att mamma alltid kommer finnas nära honom. När han somnar så kanske jag går upp och försöker få lite saker gjorda som inte hunnit göras under dagen. Börjar han gråta så rusar jag självklart in med det samma och tar upp honom (eller lägger mig bredvid) och tröstar honom. Kramar, klappar, pussar, allt som behövs för att han ska bli lugn igen och kunna somna om.
Detta är tydligen helt fel för då blir barnet "räddat" enligt Anna. Men jag förstår inte vad som är fel när man "räddar" sitt barn. Det är en självklarhet för mig att jag kommer "rädda" Lillen oavsett vad det gäller. Han måste vara säker på att mamma finns här för honom. Att mamma alltid kommer göra allt i hennes makt för att han ska vara trygg. Inte bara tills han är en specifik ålder, jag är säker på att det är något som varar resten av lvet, en mamma är alltid nära sitt barn, hon är alltid där för att hjälpa och om så behövs "rädda" sitt barn. Formen förändras ju äldre barnet blir men jag är helt övertygad om att det ALDRIG försvinner. Jag kommer vara en mamma resten av mitt liv. Det innebär också att jag ska trösta, stötta, lära (och läras av mitt barn), lyssna på och älska mitt barn.
Mitt barn har även alltid, sedan tidernas begynnelse (dvs sedan han föddes), sovit tillsammans med mig och mitt ex innan vi separerade, och nu sover Lillen med mig i samma säng. Det är inget fel, det är inte orätt mot barnet. Jag finns där (nästan) hela dagen, det vet min son om. Jag är säker på att vi knyter band mellan varandra mycket bättre och starkare än om han hade fått sova i sin egna säng. Jag är tryggare med att ha honom så pass nära mig, HELA DAGEN och jag är säker på att han känner sig tryggare när han har sin mamma nära sig HELA DAGEN. Oavsett om "stygga vargen" kanske finns i hallen eller under sängen.
Anna säger:
När jag blev mamma förstod jag att det inte var så mycket egentligen, som barn behövde. De behövde ett hem, att jag fanns där när de behövde mig, mat och kläder förstås, men sedan klarade de sig. Om basen fanns där skötte de resten själva. Jag stod ofta och såg på dem och tänkte ”det enda jag behöver göra är att hålla dem hela, rena och mätta, och se till att de kommer ut varje dag – sedan klarar de resten själva”.
De behöver förstås ett vänligt bemötande också. Man ska signalera till dem att de klarar saker och ting, och ge dem förutsättningarna för det. Jag har inte lekt med mina barn, det gjorde de med varandra. Jag satt i parken och betraktade dem. Varsågod, här är en park, en strand, en äng. Gör vad ni vill! Det här är väldigt mycket Montessori, hon gjorde så. Hela hennes pedagogik byggde på observation. Barnets utveckling går inte att hindra, och den ska heller inte styras. Det är precis som när de börjar gå, vi säger inte ”nu ska du gå”. Utan vi sätter oss ner på huk, beredda att ta emot dem ifall de skulle ramla, och vi klappar uppmuntrande. Det kan vara en symbolisk ledstjärna för resten också. Finns där för barnen, och var beredd att ta emot, vad som än händer! Men styr inte, hindra inte. **AW
Till skillnad från Anna så insåg jag en helt annan sak när jag blev mamma. Jag insåg hur mycket man måste göra som en mor, inte bara hålla ungen ren, mätt och bara finnas där. Det är så mycket mer jag måste göra för mitt barn. Jag är den som får lära den här lilla personen så mycket om livet och världen. Självklart ska jag inte styra in honom på något som jag vill, men inte kan kanske, eller hindra honom från något. Jag ska vägleda honom inom moralens och etikens värld. Det är mitt ansvar som en förälder att forma mitt barn till att vara en bra människa, en god människa, resten får han fixa själv, musik smak, favorit färger och annat är något som varje barn tar efter sina föräldrar tills dom sedan hittar något som dom själva tycker om och sedan börjar forma sin personlighet själv. För där kan jag som förälder inte göra så mycket. Dessutom är jag övertygad om att barn lär sig mer när dom leker med sina föräldrar och får ha bra och rolig kvalitets tid. Barnen känner sig tryggare också när dom vet att mammor och pappor är där för både lek och vägledning. Det är otroligt mycket jag måste göra för mitt barn, det är min skyldighet som förälder.
Anna säger:
Ett schemaförslag kan då se ut så här:
Första målet: kl 7- (högst) 8, ca 200 g, trugas!
Sova 1,5 tim: kl 8.30-10
Andra målet: kl 10-11
Sova 1,5 tim: 11.30-13
Tredje målet: kl 13-högst 14
Sova 45 min (håll tiden!) t ex 15-15.45
Fjärde målet: kl 16-högst 17
Sova 45 min, t ex 18-18.45
Femte målet: kl 19-högst 20 - sova natt //AW
Jag har aldrig använt mig av något schema för mig son. Det tycker jag är rätt så lätt att förstå. När man är tillsammans med sitt barn så lär man sig se olika signaler som när barnet är trött, när barnet är hungrit, törstigt, uttråkat. Man märker av sådant och följer barnets schema. Jag följer det än idag, är mitt barn hungrigt så får han mat, är han törstig så får han något att dricka, svårare än så tycker jag inte att det är. Självklart är rutiner viktiga hos barn (även vuxna) så det är klart att man ska ha solklara rutiner om när middagen är, när barnet ska sova men att ha en specifik tid för hur länge barnet får sova eller att ha mellanmål vid specifika tider är i min mening överdrivet. Barnet har instinkter precis som vi vuxna, dom vet när dom är hungriga, dom säger till, svårare är det inte.
Jag förstår inte hur någon som påstår sig själv vara barnkunnig bara kan skriva ut någon text och sedan vara helt säker (och försöka övertyga andra om) att denna text och detta sätt ska fungera för alla barn. Barn är precis som vi vuxna, individer, ingen är likadan. Vi är olika och det är bra, vi reagerar olika på olika saker, så har det varit i alla tider och så kommer det vara i all tid framöver. Tyvärr, för alla föräldrar som vill ha det enkelt och ha ett schema för deras föräldraskap, så måste jag säga och detta är jag 100% säker på; Alla föräldrar måste lära sig hantera sitt barn, på barnets vilkor och på barnets sätt. Det är tufft, det är svårt, men är ett måste. Det finns ingen manual för barn, det hade underlättat för alla föräldrar men tyvärr så finns inget sådant fast många har skrivits.
Min son är alltid delaktig i ungefär allt som görs hemma, från lek till mat lagning. Här då, studier.
Och han är en mycket glad liten filur, fast jag har misskött honom från dag ett, enligt Anna.
Bye
Önskelistan till tomten...
För en liten stund sen så sa Gulleplutten till mig att han vill att vi ska skriva brev till tomten om vad han vill ha i julklapp, sure tänkte jag, varför inte?
Så här såg samtalet ut:
Gulleplutten: Jag vet vad jag önskar mig i jul!
Mammsen (jag): Jaha, vadå för något? För jag vet också vad jag önskar mig till jul.
Gulleplutten: Jag vill ha en stor, STOOR orm! En som jag kan ha här hemma. (Ser otroligt överlycklig ut)
Mammsen: Jasså du, en orm? Men det låter farligt. Tänk om tomten är rädd för ormar?
Gulleplutten: NÄÄÄJ, tomten är ingen fegis! Mamma kom nu så får du hjälpa mig skriva min önskelista. När kommer min orm tror du?
Öhm.. ja en orm, vi vet iaf ett litet barn som kommer bli jätte, super duper besviken på juldagen när han öppnar sina julklappar! Inte för att förstöra för alla som tror på tomten, men den här "Tomtemor" kommer inte inhandla en frickin´ orm. Och om det visar sig att det faktiskt finns en tomte, så gud nåde honom om han kom med en orm!
Tänkte bara dela med mig lite...