När gråten sitter i halsen
Ibland så blir jag så himla berörd av vissa saker så att jag inte kan sluta gråta. För att detta ska ske så måste jag kunna relatera till vad det nu är som händer. Igår fick jag för mig att se en film, Blue Valentine. Och den kan jag givetvis relatera till, det var så många känslor som brusade upp på en och samma gång. Filmens tillbakablickar och mina minnen snurrade runt i mitt huvud, hur allt händer, snabbt händer det också.
Det är alltid svårt att se hur ett äktenskap sakta men säkert håller på att gå under. Hur två människor kämpar för sitt gemensamma liv in i det sista. I vissa scener så kände jag igen mig, i andra kände jag igen min ex make. Vissa dialoger var som hämtade ur mitt (vårat) kök. Det känns annorlunda när man ser det som en tredje part och "tittar på" än hur det känns när man faktiskt står där mitt i ett gräl.
Det som kändes tuffast var hur enkelt det är att sätta ihop en film på ca 1,5h med händelser som kan ta flera år. För så ser det ut, mer eller mindre. Ett kraschat äktenskap.
Filmen är helt klart värd att se, fast man kanske inte kan relatera till den på samma vis som jag. Inte nog med att historien i filmen är toppen så är även skådespelarna helt fantastiska. Jag menar, vem har inte älskat Ryan Gosling sen han var Herkules?! Sen så kan vi även se underbara Michelle Williams. Men, ja, Ryan Gosling. RYAN. GOSLING. Precis.
Och låten! Herreminskapare! Den är så underbar,