tingelingmamman

Jag kollade på 7th heaven och där pratades det om bröllop mellan två unga vuxna. Tydligen är det en viktig del att vara tillsammans en längre tid, att ha samma religion och vara i samma ålder för att ett äktenskap ska hålla. Jag kan hålla med om att tid krävs för att lära känna varandra men det tycker jag inte är det viktigaste. Jag tror helhjärtat på att barndomen och familjen man kommer ifrån är mycket viktig för ett äktenskap att fungera.

Jag och mitt ex hade inte ett lååångt förhållande, vi "var ihop" i lite mer än ett halv år innan vi förlovade oss, sedan var vi förlovade i lite mer än ett år (under den tiden bodde vi ihop) sedan gifte vi oss. Jag trodde att vi kände varandra... Men självklart blev det problem när viktiga delar, delar som bygger på den uppfostran man har fått hemma, kolliderade med varandra. Jag är van vid att ha föräldrar som alltid stöttar mig, som alltid finns där för mig och är inte bara mina föräldrar utan mina vänner också. Mitt ex hade en rätt så labil barndom och detta var inget problem innan vår son föddes. Men detta förändrades, när ett barn kommer med i bilden så tycker jag det är mycket viktigt att båda föräldrarna är överens om att dom båda ska vara där för sitt barn och att familjen alltid kommer först. Den biten är något som man får med sig från sin egna barndom. Äktenskap innebär jobb, lite jobb eller ptroligt mycket jobb. Jag anser det vara värt att arbeta på ett äktenskap, men då måste båda sidorna försöka lika hårt. Vid sådana tillfällen är barndommen och värderingar man har fått med sig av sina nära och kära viktig.

Jag önskar att jag hade ett bra och stabilt förhållande, just nu, med någon som har växt upp med liknande värderingar och tankar kring livet och speciellt familjelivet. Jag är helt medveten om hur mycket man måste ge för att "allt" ska fungera men då vill jag även att "min partner" ska vara medveten om samma sak. Jag vill ge, jag är bra på att ge, men då vill jag även ta. För det gäller ju om att ge och ta. Det är inte dom stora sakerna som är viktiga, bröllopet eller frieriet, det är dom små sakerna som utgör livet. Vardagen, hur fungerar den, är det en crapie-vardag, varje dag då är det det man måste arbeta på. Jag vill inte ha en jätteromantisk helg en gång per år. Jag vill ha förståelse, respekt och omtanke varje dag!

Det kommer vara upp och ner, i varje föörhållande men det är hur man reder upp dessa nergångar som är av betydelse, för mig.

Jag ser inte mitt äktenskap som ett misstag, det kommer jag aldrig att göra heller. Det var bra händelse, men det fungerade inte som jag hade hoppats på. Jag är övertygad om att mitt krashade äktenskap inte har något att göra med vår unga ålder (mitt ex är ett par år äldre). Det kunde ha blivit samma "soppa" utav samma äktenskap även om vi hade varit i 30års åldern. Men denna resa har varit en stor erfarenhet för mig, för nu har jag helt rätta prioriteringar och jag kommer inte nöjja mig med någon som kanske passar in i mina kriterier för partner. Finns ingen anledning för mig att hamna på samma ställe igen med någon annan. Jag vet vad jag vill ha och det kommer jag leta efter, tills jag hittar det kommer jag drömma om denna trygghet som ett äktenskap vanligtvis innebär.

Jag vill ha någon som väntar på mig när jag kommer hem, jag vill ha någon att dela mina sorger och min glädje med. Jag vill ha någon i mitt liv, någon som vill detsamma. Jag saknar inte den där förälskelsetiden, den har jag kommit över, jag vill ha något mer. Något som kommer hålla när förälskelsen har lagt sig, det önskar jag mig. Jag vill ha någon som kommer respektera mig, som vill diskutera och debattera med mig om olika saker, någon jag kan lära mig av (någon som vill lära sig av mig).

Detta låter kanske som en kontaktannons nu men det är inte meningen att det ska vara det. Jag vet faktiskt inte vad jag ville säga med detta inlägg. Kanske ville jag bara skriva ner hur jag ser på mitt (kärleks) liv och vad jag vill ha i framtiden. Men jag tror att för en gångs skull så håller jag med ungarna i 7th heaven (till viss del); är man kär och har snarlika planer inför framtiden och har snarlik bakgrund så finns det ingen anledning till att vänta med äktenskap, man behöver inte ha varit ihop i 10,15 år för att det ska fungera. Som sagt (skrivet) det kan bli samma soppa av "skiten" även när man är 30 eller 40. Så enkelt är det för mig.



                                 VS



Jag kanske slänger in en bild från mitt bröllop senare idag...

Bye!