Pedagogisk? Nä, skulle inte tro det.
Anna Wahlgren ger pedagogiska råd till en mamma som vill få sitt barn att sluta svära. Jag vill inte gärna kalla mig för expert på barnuppfostran men detta är FAN helt galet! Vilken "normal" förälder som helst skulle ju se att detta är helt fel metod för att nå ett barn och att lära ett barn något (oavsett vad). Jag vill absolut inte säga något illa om idioterna föräldrarna som följer AWs råd till punkt och pricka men vad fan, tänk till lite. Vilket kommer sätta djupare sår hos ett barn, att få en utskällning + förklaring till varför man inte bör svära eller få sin mun tvättad med tvål? Nej, precis, det är inte så svårt att gissa sig fram till vad som är en bättre metod.
Hade det funnits en manual för hur man bör "arbeta" med dessa små och mycket komplicerade varelserna, hade även en sådan ploppat ut, inte bara ungen. Alltså, antingen så har Lillpruttens manual slarvats bort innan han kom ut eller så finns det inga sådana, för jag fick då ingen.
Så mitt råd är, läs texten och lär dig hur du inte ska göra!
Vad jag varmt vill rekommendera är en liten komplott, när ni vill slippa tjata ett tag och känner för nya, friska grepp, som kan bryta den onda cirkeln. Receptet är klassiskt: man ger igen med samma mynt, fast värre. Barn behöver tränas i perspektiv och inlevelseförmåga!
Gör en tyst överenskommelse inför en middag, då alla är samlade, och sätt er mittemot varandra så ni kan se på varandra utan att titta på något barn. Och så börjar ni ge varandra tillmälen, medan ni t. ex. skickar mat till varandra eller häller upp vatten eller vad det är - i vanligt tonläge men tydligt och med sakligt eftertryck. Barnen ska undra om de faktiskt hörde rätt.
"Jävla subba", kan t. ex. din man säga rätt vänligt. "Förbannade skitbög", kan du svara i lugn ton. Han kan le snipigt tillbaka. "Pissråtta!" Och du kan returnera, tillsammans med potatisen: "Ditt feta fula arsle, stoppa upp de här i häcken så ska jag sprätta upp magen på dig!" Använd förstås gärna just de orden barnen brukar strö omkring sig, och spä på dem, om det går ...
Om någon unge försöker ingripa "hör" ni det inte, och ni tittar inte på barnen under hela det här skådespelet. Ni ska vara helt upptagna av att ihärdigt blänga på varandra. Låt tonen bli gradvis allvarligare och lite otäck. "Jag hatar dig." - "Ditt jävla CP-äckel". - "Sådana som du skulle ju fan inte få finnas. Du borde dö, ditt as!"
När ni känner att det är rätt läge, dvs allting börjar bli riktigt obehagligt, reser ni er och ser ut som om ni tänkte börja slåss, går runt till varandra och sätter verkligen igång med handgripligheter - under kontroll förstås, och med glimten i ögat er emellan; bäst att tillägga!
På en given signal avbryter ni sedan, får alla att sätta sig ner och står själva kvar, höjda över menigheten. En av er tar fram en tvål och packar nogsamt upp den och håller fram. Den andre deklarerar, med mycket lugna men stora, eftertryckliga bokstäver: "Om någon i det här huset någonsin mer använder sig av sådana här ord, som ni just har hört, och kallar folk för sådana saker, som ni just hörde, så kommer den personen få tvätta munnen med den här tvålen. Är det klart? Har alla förstått? Någon som undrar vad den här tvålen skall användas till?"
Glo på varenda unge och låt orden sjunka in. Tala sedan om att den här tvålen kommer att ligga HÄR - visa en fast, förutbestämd, väl synlig plats. Och låt den andra av er bekräfta och avsluta: "Om vi alltså någonsin mer hör någon av er - eller någon av oss - säga sådana fula saker till någon i den här familjen, kommer den personen få tvätta sin mycket smutsiga lilla mun med tvålen här."
Sedan pratar ni raskt om annat, först med varandra och strax också med barnen - urtrevligt och kärleksfullt och intresserat och glatt, som en kosntruktiv illustration till hur umgängestonen i den här familjen SKA vara. Kommentera sedan inte saken vidare. Fråga inte, förklara inte, och för Guds skull, be inte om ursäkt. Stå självklart säkra i att ni vet vad ni gör.
Mycket effektivt, kan jag försäkra. och givetvis får man - om och när så nöden kräver - använda den där tvålen! "Du vet vad som gäller, eller hur? Tråkigt, men nu är det bara att sätta igång. Varsågod, hämta tvålen!" Sedan följer man med i badrummet och ser på, medan den lilla älsklingen löddrar sig till en minnesvärd livets visdom.
Jag svär, det gör jag. Och jag är JÄVLIGT duktig på det också men jag är vuxen och vet hur dessa svordomar bör användas och använder dom inte mot en person. Visserligen vet inte alla vuxna detta men det är en mycket bra detalj att lära barn så att dom vet detta när dom blir vuxna.
Kan vara något att tänka på. Med detta sagt, skrivet, skall jag dra mig till sängs och drömma om en värld där Anna Wahlgren inte ger råd till vilsna själar (dvs föräldrar utan fantasi om barnuppfostran).
Hade det funnits en manual för hur man bör "arbeta" med dessa små och mycket komplicerade varelserna, hade även en sådan ploppat ut, inte bara ungen. Alltså, antingen så har Lillpruttens manual slarvats bort innan han kom ut eller så finns det inga sådana, för jag fick då ingen.
Så mitt råd är, läs texten och lär dig hur du inte ska göra!
Vad jag varmt vill rekommendera är en liten komplott, när ni vill slippa tjata ett tag och känner för nya, friska grepp, som kan bryta den onda cirkeln. Receptet är klassiskt: man ger igen med samma mynt, fast värre. Barn behöver tränas i perspektiv och inlevelseförmåga!
Gör en tyst överenskommelse inför en middag, då alla är samlade, och sätt er mittemot varandra så ni kan se på varandra utan att titta på något barn. Och så börjar ni ge varandra tillmälen, medan ni t. ex. skickar mat till varandra eller häller upp vatten eller vad det är - i vanligt tonläge men tydligt och med sakligt eftertryck. Barnen ska undra om de faktiskt hörde rätt.
"Jävla subba", kan t. ex. din man säga rätt vänligt. "Förbannade skitbög", kan du svara i lugn ton. Han kan le snipigt tillbaka. "Pissråtta!" Och du kan returnera, tillsammans med potatisen: "Ditt feta fula arsle, stoppa upp de här i häcken så ska jag sprätta upp magen på dig!" Använd förstås gärna just de orden barnen brukar strö omkring sig, och spä på dem, om det går ...
Om någon unge försöker ingripa "hör" ni det inte, och ni tittar inte på barnen under hela det här skådespelet. Ni ska vara helt upptagna av att ihärdigt blänga på varandra. Låt tonen bli gradvis allvarligare och lite otäck. "Jag hatar dig." - "Ditt jävla CP-äckel". - "Sådana som du skulle ju fan inte få finnas. Du borde dö, ditt as!"
När ni känner att det är rätt läge, dvs allting börjar bli riktigt obehagligt, reser ni er och ser ut som om ni tänkte börja slåss, går runt till varandra och sätter verkligen igång med handgripligheter - under kontroll förstås, och med glimten i ögat er emellan; bäst att tillägga!
På en given signal avbryter ni sedan, får alla att sätta sig ner och står själva kvar, höjda över menigheten. En av er tar fram en tvål och packar nogsamt upp den och håller fram. Den andre deklarerar, med mycket lugna men stora, eftertryckliga bokstäver: "Om någon i det här huset någonsin mer använder sig av sådana här ord, som ni just har hört, och kallar folk för sådana saker, som ni just hörde, så kommer den personen få tvätta munnen med den här tvålen. Är det klart? Har alla förstått? Någon som undrar vad den här tvålen skall användas till?"
Glo på varenda unge och låt orden sjunka in. Tala sedan om att den här tvålen kommer att ligga HÄR - visa en fast, förutbestämd, väl synlig plats. Och låt den andra av er bekräfta och avsluta: "Om vi alltså någonsin mer hör någon av er - eller någon av oss - säga sådana fula saker till någon i den här familjen, kommer den personen få tvätta sin mycket smutsiga lilla mun med tvålen här."
Sedan pratar ni raskt om annat, först med varandra och strax också med barnen - urtrevligt och kärleksfullt och intresserat och glatt, som en kosntruktiv illustration till hur umgängestonen i den här familjen SKA vara. Kommentera sedan inte saken vidare. Fråga inte, förklara inte, och för Guds skull, be inte om ursäkt. Stå självklart säkra i att ni vet vad ni gör.
Mycket effektivt, kan jag försäkra. och givetvis får man - om och när så nöden kräver - använda den där tvålen! "Du vet vad som gäller, eller hur? Tråkigt, men nu är det bara att sätta igång. Varsågod, hämta tvålen!" Sedan följer man med i badrummet och ser på, medan den lilla älsklingen löddrar sig till en minnesvärd livets visdom.
Jag svär, det gör jag. Och jag är JÄVLIGT duktig på det också men jag är vuxen och vet hur dessa svordomar bör användas och använder dom inte mot en person. Visserligen vet inte alla vuxna detta men det är en mycket bra detalj att lära barn så att dom vet detta när dom blir vuxna.
Kan vara något att tänka på. Med detta sagt, skrivet, skall jag dra mig till sängs och drömma om en värld där Anna Wahlgren inte ger råd till vilsna själar (dvs föräldrar utan fantasi om barnuppfostran).
Ändringar skall ske
Det verkar vara så att när rätt tid är inne så kommer allt gå enkelt och rätt till. Ni undrar säkert vad exakt det är jag menar. Jag tänker på det att jag sedan jag blivit singel har haft vänner och nära som har förklarat att jag borde skaffa pojkvän. Hur man nu gör det. Vid den tidpunkten och framåt har det inte känts bra överhuvudtaget, jag orkade inte med en pojkvän. Dessutom hade jag väldigt svårt att "hitta" nån kille som jag kunde tänkas bli intresserad av. Ingen var söt, ingen var intressant, ingen kille hade det där lilla extra som jag fastnade för.
Jag har genom dessa 10månader skämtat om en viss kille, Branka vet vem jag pratar om. Men det har varit mycket överdrivet men ack så kul. Men även det kändes lite fel för jag hade faktiskt ingen stor önskan om att "bli ihop" med någon. Men och detta med stora bokstäver alltså MEN, nu känns det som att den här "pojkvänsspärren" som jag har haft börjar försvinna. Jag har på senaste tiden börjat märka av söta killar på stan, känslan om att vilja vara någon nära, saknaden av fjärilarna i magen... Det är mycket svårt att förklara vad det är som händer just nu i mitt liv. Jag tror att den bästa förklaringen är att jag har satt punkt på sista meningen i kapitlet om mig och mitt ex. Jag har sörjt klart. För det är inte lätt detta med seperation, många blandade känslor (både bra och dåliga), många minnen (även där både bra och dåliga), många tankar om vad som var orsaken till seperationen och hur det kommer bli framöver, hur lilleprutten kommer hantera detta och allt som kommer hända i framtiden. Ja, ni förstår, det är mycket som har cirkulerat i mitt huvud.
Men nu har jag bestämt mig att inte låta någon eller något förstöra "resten" av mitt liv. Eller att någon ska bestämma hur jag ska leva mitt liv och vilka beslut jag ska ta. Nu ändrar jag på allt och tar kontroll över mitt liv. Så nu känner jag mig äntligen som en (tvätt) äkta singel mamma.
Med detta sagt så vill jag även säga att jag fortfarande inte kan tänka mig att ta första bästa kille som går förbi mig på stan och bli superduper kär i denne. Men jag kommer (försöka) ändra på mitt sätt att tänka på om förhållanden och relationer. "Ingen" vinner på att jag ska gå runt och vänta på den rätta, ni vet, HAN som kanske aldrig kommer. Jag har hört att för finna sin prins så måste man kyssa många grodor. Jag kan ju säga så här, jag har kysst en del av grodorna och ingen har visat sig vara prinsen som jag väntar på ( eller vänd på det, jag har inte varit någons prinsessa utan alltid en groda). För att jag ska hitta min prins, eller grodorna att kyssa, så måste jag gå ut och ha roligt. Träffa nya människor, försöka sätta hjärnan på lite avslappningsterapi. Man kan aldrig veta, grodan som jag bör kyssa för att få min prins kanske bor mittemot mig. Antagligen inte, det är en äldre man på ca 70år, men, ja, det kan ju inte jag veta ellerhur?
Här är en bild på mig och min kavaljer från igår kväll. Vackraste paret har inte synts till på länge kan jag säga.
Hur som haver skall jag nu dra vidare i mitt väldigt stressade och superglamorösa liv.
Bye
Projekt nr 1 år 2012
GOTT NYTT ÅR och god fortsättning till er alla.
Det nya året firades in i gott sällskap, mycket skratt och glädje. Äntligen lämnade vi det tråkiga och olyckliga (för mig iaf) året 2011 och kom in i det som jag hoppas skall bli det glädjefulla och lyckliga året 2012.
Jag råkade dessvärre inte träffa nån hunk som föll pladask för mig och blev hopplöst förälskad i mig. Det kommer antagligen att ske i detta lyckliga året. Tja, man kan ju alltid hoppas det iaf.
Hur som haver så är det något helt annat som är på gång hos mig, precis, jag har ett projekt på gång här hemma. Det är mycket trixande och mycket fixande men det är kul och det kommer bli kanonfint! Just nu är jag på ruta 1, alltså håller jag på att göra plats och skruva ihop och montera upp. Mycket spännande att se hur resultatet kommer bli i slutändan. Jag kommer hålla er uppdaterade, don´t worry.
Nope nu ska jag iväg och nana, är otroligt trött och faktiskt lite, lite (men bara lite) pissed-off. 
Natti, natti på er!
Ps. Har ni sett att Tingelingmama har en helt ny frilla? Japp, det nya året krävde en drastisk förändring! Vad tycks? Ds.
