tingelingmamman

"Det har aldrig skrivits nåt så hemskt om kvinnor" påstod en upprörd Pär Ström i debatt igår kväll. 

”En kvinna är som en steril man; honan är i själva verket hona på grund av ett slags oförmåga, d.v.s hon saknar förmågan att koka ihop sperma ur näringens slutprodukt på grund av kylan i sin natur. ”Honan” är i detta avseende en ”stympad hane”. - Aristoteles 384-322 f.Kr.

”Vad gäller den individuella naturen är kvinnan dålig och ofullgången ty den aktiva kraften i den manliga säden strävar efter skapandet av en perfekt likhet i det maskulina könet, medan skapandet av kvinnan kommer ur en defekt i den aktiva kraften eller från någon materiell indisposition. Eller från någon yttre påverkan, som den sydliga vinden, när den är fuktig.” - Thomas av Aquino 1225-1274

”Gud har skapat en man och gett honom ett brett bröst, inte breda höfter, för att mannen på det stället skall kunna rymma vishet. Men den plats där orenligheten går ut är liten. Detta är omvänt hos kvinnan. Därför har hon mycket orenlighet och föga vishet.” - Martin Luther 1482-1546

”Det ena av dem måste vara aktivt och starkt, det andra passivt och svagt; det ena måste vilja och kunna, men i fråga om det andra är det tillfyllest, att det gör ringa motstånd. Av denna grundtanke framgår, att kvinnan särskilt är skapad för att behaga mannen. (…) Därför bör man vid kvinnors uppfostran helt och hållet ta hänsyn till männen. Att behaga dessa, att vara dem nyttiga, att göra sig älskade och aktade av dem, att uppfostra dem som små, att vårda dem som stora, att råda dem, trösta dem, att förljuva deras liv, se där, vad som är kvinnornas plikter under alla tider, och vad man bör meddela dem från deras barndom!” - Jean-jaques Rousseau, 1762

”Naturen skapade kvinnorna till våra slavar. De är vår egendom, vi är inte deras. De tillhör oss, som trädet med sina frukter är trädgårdsmästarens egendom. Vilken enfaldig idé att kräva jämlikhet för kvinnor. Kvinnor är inget annat än barnproducerande maskiner.” - Napoleon Bonaparte, 1769-1821

”Kvinnor är inte av naturen intelligenta. Om en kvinna lyckas, mot alla odds, bli intelligent beror det på att det är något fel med hennes könsorgan.” - Friedrich Nietzsche, 1888 

”Kvinnan såsom liten och dum och därför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall kväsas till såsom barbaren eller tjuven. Hon är endast behövlig såsom vår äggstock och livmoder, allra bäst dock som slida!”  - August Strindberg. 1849-1912

"De som vållat bilisten de största bekymren, äro dock lekande barn och nervösa fruntimmer. [...] Damer är ofta lika svåra som barnen, ty vid en hornsignal tappar de ej sällan helt koncepterna. Att de efter att ha passerat trefjärdedelar av gatan utan vidare vända för att nå den gångbana de nyss lämnat är inte sällsynt. Ja två, tre gånger kunna de springa fram och tillbaka framför bilen. Stanna och låt dem komma upp på gångbanan! Handla i övrigt som vid möte med spårvagn." - Citat ur Körkortsboken från 1920.

Hittade just en gammal cdskiva i farsans bil som jag inte har lyssnat på på hur länge som helst! Skivan brändes när jag var ungefär 15 år. Massa bra låtar som drar upp gamla minnen. Både bra och dåliga minnen, och känslan är helt fantastisk. Fy farao vad roligt jag hade förr i tiden, för er som inte vet så var jag världens största romantiker. Nu mera är jag bara cynisk och jävlig. Ja ni förstår det är mycket Celine Dion och Whitney Houston som finns på skivan. Det var kul att vara så naiv och tro på den där "äkta kärleken" som skulle vara livet ut. Nu är jag mer misstänksam och jag tror inte på att det bara finns en "äkta" kärlek i en livstid. Jag är idag helt övertygad att det finns flera.

Detta inlägg skrivs pga att jag blivit ombedd att uppdatera lite. Kommer skriva mer när jag kommer hem.

Här kommer en bild på världens bästaste barn! :)

Bye

Jag kollade på 7th heaven och där pratades det om bröllop mellan två unga vuxna. Tydligen är det en viktig del att vara tillsammans en längre tid, att ha samma religion och vara i samma ålder för att ett äktenskap ska hålla. Jag kan hålla med om att tid krävs för att lära känna varandra men det tycker jag inte är det viktigaste. Jag tror helhjärtat på att barndomen och familjen man kommer ifrån är mycket viktig för ett äktenskap att fungera.

Jag och mitt ex hade inte ett lååångt förhållande, vi "var ihop" i lite mer än ett halv år innan vi förlovade oss, sedan var vi förlovade i lite mer än ett år (under den tiden bodde vi ihop) sedan gifte vi oss. Jag trodde att vi kände varandra... Men självklart blev det problem när viktiga delar, delar som bygger på den uppfostran man har fått hemma, kolliderade med varandra. Jag är van vid att ha föräldrar som alltid stöttar mig, som alltid finns där för mig och är inte bara mina föräldrar utan mina vänner också. Mitt ex hade en rätt så labil barndom och detta var inget problem innan vår son föddes. Men detta förändrades, när ett barn kommer med i bilden så tycker jag det är mycket viktigt att båda föräldrarna är överens om att dom båda ska vara där för sitt barn och att familjen alltid kommer först. Den biten är något som man får med sig från sin egna barndom. Äktenskap innebär jobb, lite jobb eller ptroligt mycket jobb. Jag anser det vara värt att arbeta på ett äktenskap, men då måste båda sidorna försöka lika hårt. Vid sådana tillfällen är barndommen och värderingar man har fått med sig av sina nära och kära viktig.

Jag önskar att jag hade ett bra och stabilt förhållande, just nu, med någon som har växt upp med liknande värderingar och tankar kring livet och speciellt familjelivet. Jag är helt medveten om hur mycket man måste ge för att "allt" ska fungera men då vill jag även att "min partner" ska vara medveten om samma sak. Jag vill ge, jag är bra på att ge, men då vill jag även ta. För det gäller ju om att ge och ta. Det är inte dom stora sakerna som är viktiga, bröllopet eller frieriet, det är dom små sakerna som utgör livet. Vardagen, hur fungerar den, är det en crapie-vardag, varje dag då är det det man måste arbeta på. Jag vill inte ha en jätteromantisk helg en gång per år. Jag vill ha förståelse, respekt och omtanke varje dag!

Det kommer vara upp och ner, i varje föörhållande men det är hur man reder upp dessa nergångar som är av betydelse, för mig.

Jag ser inte mitt äktenskap som ett misstag, det kommer jag aldrig att göra heller. Det var bra händelse, men det fungerade inte som jag hade hoppats på. Jag är övertygad om att mitt krashade äktenskap inte har något att göra med vår unga ålder (mitt ex är ett par år äldre). Det kunde ha blivit samma "soppa" utav samma äktenskap även om vi hade varit i 30års åldern. Men denna resa har varit en stor erfarenhet för mig, för nu har jag helt rätta prioriteringar och jag kommer inte nöjja mig med någon som kanske passar in i mina kriterier för partner. Finns ingen anledning för mig att hamna på samma ställe igen med någon annan. Jag vet vad jag vill ha och det kommer jag leta efter, tills jag hittar det kommer jag drömma om denna trygghet som ett äktenskap vanligtvis innebär.

Jag vill ha någon som väntar på mig när jag kommer hem, jag vill ha någon att dela mina sorger och min glädje med. Jag vill ha någon i mitt liv, någon som vill detsamma. Jag saknar inte den där förälskelsetiden, den har jag kommit över, jag vill ha något mer. Något som kommer hålla när förälskelsen har lagt sig, det önskar jag mig. Jag vill ha någon som kommer respektera mig, som vill diskutera och debattera med mig om olika saker, någon jag kan lära mig av (någon som vill lära sig av mig).

Detta låter kanske som en kontaktannons nu men det är inte meningen att det ska vara det. Jag vet faktiskt inte vad jag ville säga med detta inlägg. Kanske ville jag bara skriva ner hur jag ser på mitt (kärleks) liv och vad jag vill ha i framtiden. Men jag tror att för en gångs skull så håller jag med ungarna i 7th heaven (till viss del); är man kär och har snarlika planer inför framtiden och har snarlik bakgrund så finns det ingen anledning till att vänta med äktenskap, man behöver inte ha varit ihop i 10,15 år för att det ska fungera. Som sagt (skrivet) det kan bli samma soppa av "skiten" även när man är 30 eller 40. Så enkelt är det för mig.



                                 VS



Jag kanske slänger in en bild från mitt bröllop senare idag...

Bye!

Jag råkade komma in på Anna Wahlgrens sida och då insåg jag att jag har misskött mitt barn från start. Jag har nästan genom hela Gullepluttens liv gjort helt fel om man jämför med Annas sätt, vilket då alltså ska vara det rätta sättet.

Detta är det RÄTTA sättet att natta en bebis:


Metoderna: Fasta - och tillräckliga - sovtider, likaväl som fasta och tillräckliga måltider. En attityd av självklarhet hos de vuxna ("Ingen rädder för vargen här!"). Egen säng efter "smekmånaden"; eget rum efter senast fem månader. Nu knyts den trygga sömnen till barnet självt, inte till de vuxnas fysiska närvaro som en "räddning" undan vargen. Mycket skratt och glädje inför en kort och saklig läggning på mage (med larm för de minsta). Mörkt, så att inga synintryck stör (hörseln däremot kan små barn "stänga av",). Tyst, övertygande, rogivande "vagning", vaggning eller "buffning" av lämpligt slag – barnet ska tystna och slappna av i hela lilla kroppen inom två minuter. Först därefter kan den lilla våga somna och sova lugnt.

Tar man upp barnet och tröstar i stället för att envisas med finna ut den rätta, fungerande (betryggande) tekniken, räddar man barnet. Man bekräftar i handling dess värsta farhågor: "Vargen står precis här utanför, du svävar i livsfara, jag måste genast sätta dig i säkerhet!" Ett icke betryggande "svar", som barnet inte heller accepterar. Barnet vill befrias från sin överlevnadsångest, inte fjättras vid den . Natten bryts sedan av de vuxna, på fast (för barnet snart förutsägbar) tid, med klang och jubel - inte av obesvarade frågor (skrik) från barnet. Ty det ska vara lika roligt att vakna som det snart blir att lägga sig, somna, sova, somna om (själv) och sova gott, för livet. // AW
 

Mitt sätt att natta min son har från första sett ut så här:

Jag ligger bredvid honom och pratar/sjunger, försöker få en lugn och trygg stämning så att han känner sig helt säker så att han kan slappna av och kan somna gott. Jag tar tillfället och berättar för honom om hur mycket han betyder för mig, att jag älskar honom och att mamma alltid kommer finnas nära honom. När han somnar så kanske jag går upp och försöker få lite saker gjorda som inte hunnit göras under dagen. Börjar han gråta så rusar jag självklart in med det samma och tar upp honom (eller lägger mig bredvid) och tröstar honom. Kramar, klappar, pussar, allt som behövs för att han ska bli lugn igen och kunna somna om.

Detta är tydligen helt fel för då blir barnet "räddat" enligt Anna. Men jag förstår inte vad som är fel när man "räddar" sitt barn. Det är en självklarhet för mig att jag kommer "rädda" Lillen oavsett vad det gäller. Han måste vara säker på att mamma finns här för honom. Att mamma alltid kommer göra allt i hennes makt för att han ska vara trygg. Inte bara tills han är en specifik ålder, jag är säker på att det är något som varar resten av lvet, en mamma är alltid nära sitt barn, hon är alltid där för att hjälpa och om så behövs "rädda" sitt barn. Formen förändras ju äldre barnet blir men jag är helt övertygad om att det ALDRIG försvinner. Jag kommer vara en mamma resten av mitt liv. Det innebär också att jag ska trösta, stötta, lära (och läras av mitt barn), lyssna på och älska mitt barn.

Mitt barn har även alltid, sedan tidernas begynnelse (dvs sedan han föddes), sovit tillsammans med mig och mitt ex innan vi separerade, och nu sover Lillen med mig i samma säng. Det är inget fel, det är inte orätt mot barnet. Jag finns där (nästan) hela dagen, det vet min son om. Jag är säker på att vi knyter band mellan varandra mycket bättre och starkare än om han hade fått sova i sin egna säng. Jag är tryggare med att ha honom så pass nära mig, HELA DAGEN och jag är säker på att han känner sig tryggare när han har sin mamma nära sig HELA DAGEN. Oavsett om "stygga vargen" kanske finns i hallen eller under sängen.

Anna säger:
När jag blev mamma förstod jag att det inte var så mycket egentligen, som barn behövde. De behövde ett hem, att jag fanns där när de behövde mig, mat och kläder förstås, men sedan klarade de sig. Om basen fanns där skötte de resten själva. Jag stod ofta och såg på dem och tänkte ”det enda jag behöver göra är att hålla dem hela, rena och mätta, och se till att de kommer ut varje dag – sedan klarar de resten själva”.

De behöver förstås ett vänligt bemötande också. Man ska signalera till dem att de klarar saker och ting, och ge dem förutsättningarna för det. Jag har inte lekt med mina barn, det gjorde de med varandra. Jag satt i parken och betraktade dem. Varsågod, här är en park, en strand, en äng. Gör vad ni vill! Det här är väldigt mycket Montessori, hon gjorde så. Hela hennes pedagogik byggde på observation. Barnets utveckling går inte att hindra, och den ska heller inte styras. Det är precis som när de börjar gå, vi säger inte ”nu ska du gå”. Utan vi sätter oss ner på huk, beredda att ta emot dem ifall de skulle ramla, och vi klappar uppmuntrande. Det kan vara en symbolisk ledstjärna för resten också. Finns där för barnen, och var beredd att ta emot, vad som än händer! Men styr inte, hindra inte. **AW


Till skillnad från Anna så insåg jag en helt annan sak när jag blev mamma. Jag insåg hur mycket man måste göra som en mor, inte bara hålla ungen ren, mätt och bara finnas där. Det är så mycket mer jag måste göra för mitt barn. Jag är den som får lära den här lilla personen så mycket om livet och världen. Självklart ska jag inte styra in honom på något som jag vill, men inte kan kanske, eller hindra honom från något. Jag ska vägleda honom inom moralens och etikens värld. Det är mitt ansvar som en förälder att forma mitt barn till att vara en bra människa, en god människa, resten får han fixa själv, musik smak, favorit färger och annat är något som varje barn tar efter sina föräldrar tills dom sedan hittar något som dom själva tycker om och sedan börjar forma sin personlighet själv. För där kan jag som förälder inte göra så mycket. Dessutom är jag övertygad om att barn lär sig mer när dom leker med sina föräldrar och får ha bra och rolig kvalitets tid. Barnen känner sig tryggare också när dom vet att mammor och pappor är där för både lek och vägledning. Det är otroligt mycket jag måste göra för mitt barn, det är min skyldighet som förälder.


Anna säger:

Ett schemaförslag kan då se ut så här:

Första målet: kl 7- (högst) 8, ca 200 g, trugas!
Sova 1,5 tim: kl 8.30-10
Andra målet: kl 10-11
Sova 1,5 tim: 11.30-13
Tredje målet: kl 13-högst 14
Sova 45 min (håll tiden!) t ex 15-15.45
Fjärde målet: kl 16-högst 17
Sova 45 min, t ex 18-18.45
Femte målet: kl 19-högst 20 - sova natt  //AW


Jag har aldrig använt mig av något schema för mig son. Det tycker jag är rätt så lätt att förstå. När man är tillsammans med sitt barn så lär man sig se olika signaler som när barnet är trött, när barnet är hungrit, törstigt, uttråkat. Man märker av sådant och följer barnets schema. Jag följer det än idag, är mitt barn hungrigt så får han mat, är han törstig så får han något att dricka, svårare än så tycker jag inte att det är. Självklart är rutiner viktiga hos barn (även vuxna) så det är klart att man ska ha solklara rutiner om när middagen är, när barnet ska sova men att ha en specifik tid för hur länge barnet får sova eller att ha mellanmål vid specifika tider är i min mening överdrivet. Barnet har instinkter precis som vi vuxna, dom vet när dom är hungriga, dom säger till, svårare är det inte.

Jag förstår inte hur någon som påstår sig själv vara barnkunnig bara kan skriva ut någon text och sedan vara helt säker (och försöka övertyga andra om) att denna text och detta sätt ska fungera för alla barn. Barn är precis som vi vuxna, individer, ingen är likadan. Vi är olika och det är bra, vi reagerar olika på olika saker, så har det varit i alla tider och så kommer det vara i all tid framöver. Tyvärr, för alla föräldrar som vill ha det enkelt och ha ett schema för deras föräldraskap, så måste jag säga och detta är jag 100% säker på; Alla föräldrar måste lära sig hantera sitt barn, på barnets vilkor och på barnets sätt. Det är tufft, det är svårt, men är ett måste. Det finns ingen manual för barn, det hade underlättat för alla föräldrar men tyvärr så finns inget sådant fast många har skrivits.






Min son är alltid delaktig i ungefär allt som görs hemma, från lek till mat lagning. Här då, studier.



Och han är en mycket glad liten filur, fast jag har misskött honom från dag ett, enligt Anna.


Bye

Japp verkligheten har smugit sig på super duper dagdrömmaren, mig. Jag ska diska, städa, stryka kläder, leka med min pöjk och sedan kanske flyta iväg till min dagdrömmande värld, dvs låtsas shoppa saker på nätet. Du frågar dig vad låtsas shoppa betyder, läs inlägget innan detta... Japp alltså slänga lite av min dyrbara tid.
Som ni förstår så är jag jätteglad över detta.... Ja ni ser.

Änd öff aj gåw!

Bye

För en liten stund sen så sa Gulleplutten till mig att han vill att vi ska skriva brev till tomten om vad han vill ha i julklapp, sure tänkte jag, varför inte?

Så här såg samtalet ut:

Gulleplutten: Jag vet vad jag önskar mig i jul!
Mammsen (jag): Jaha, vadå för något? För jag vet också vad jag önskar mig till jul.
Gulleplutten: Jag vill ha en stor, STOOR orm! En som jag kan ha här hemma. (Ser otroligt överlycklig ut)
Mammsen: Jasså du, en orm? Men det låter farligt. Tänk om tomten är rädd för ormar?
Gulleplutten: NÄÄÄJ, tomten är ingen fegis! Mamma kom nu så får du hjälpa mig skriva min önskelista. När kommer min orm tror du?

Öhm.. ja en orm, vi vet iaf ett litet barn som kommer bli jätte, super duper besviken på juldagen när han öppnar sina julklappar! Inte för att förstöra för alla som tror på tomten, men den här "Tomtemor" kommer inte inhandla en frickin´ orm. Och om det visar sig att det faktiskt finns en tomte, så gud nåde honom om han kom med en orm!





Tänkte bara dela med mig lite...

Här är mitt kulinariska mästerverk.

"När Julie Powell (Amy Adams) drabbas av en 30-årskris så bestämmer hon sig för att starta ett gigantiskt matprojekt som innebär att hon ska laga 524 maträtter och alla ska lagas enligt Julia Childs (Meryl Streep) recept i dennas bok "Det goda franska köket". Julie bloggar på Internet om sina missöden och kulinariska höjder och så hamnar Julie i ett matmecka och träffar nya vänner."  -Wikipedia


Som sagt, skrivet, jag blir väldigt inspererad av filmen. Jag vill laga mat, jag vill vara en mästare i köket men icke. Jag älskar att vara i köket men jag har ett "handikapp", inget farligt egentligen men, jag kan inte hålla mig till ett recept! Jag vill exprerimentera i köket, jag vill "lyckas" med en maträtt men jag kan bara inte hjälpa det. Jag måste prova att lägga in nåt mer i hopp om att det kanske blir "bra".

Det blir bra, allt som oftast, men jag vill kunna laga till nåt större nåt där det krävs mer ansträngning och mer kunskap. Jag kanske borde ge mig på nåt litet mat-äventyr och blogga om det, eftersom jag redan har en blogg. Eller så är jag riktigt taggad av filmen och kommer glömma mina storslagna planer i köket så fort jag ser en annan film. Och antagligen så kommer jag bli inspirerad av den filmen och då kommer jag vilja göra något liknande.

Nu ska jag in till köket och med stor ansträngning fixa till lite mackor, till sjuklingen, alltså ett litet mat-äventyr.

Bye