Den här helgen har lillen varit hos sin pappa och jag har istället för att ta vara på min egna tid och bara njuta av att få sova till 10 och "slöa" mig igenom dagen (!!), så har jag tittat på Emil i Lönneberga och Scooby Doo. Ja, okej, inte hela dagen alltså men under dagarna (lördag och söndag). Är detta en vanesak eller har jag bara saknat min lille plutt?
Hur det än må vara så har jag alltså varit väldigt barnslig. För jag älskar Emil! I ärlighetens namn kan jag väl tillägga att jag INTE skulle klara av att vara en "pedagogisk" förälder åt honom, men det ändrar inte det faktum att jag tycker att det är jätekul att titta på gamla goda Astrid Lindgren filmer. Bara själva "Emmiiiilllll" får mig att skratta. Knäcker mig varje gång jag hör det. Och nej, jag är inte för barnaga men nu ser jag ju skillnad på att verkligen göra något och film. Jag skulle ju aldrig få för mig att tvinga min son att springa och låsa om sig en hel dag, för något hyss han har gjort. Föräldraskap får man ta med en nypa salt. Det finns goda tider och det finns mindre goda tider. För'ldraskap är som en sötsur sås.
Sen har vi ju Mysteriegängets äventyr, och nu undrar jag verkligen, VEM skulle kunna motstå att titta på det? Jag har bytt favorit, förr älskade jag Welma men nu inser jag att Shaggy är mer min smak. Japp, Shaggy. Han är liksom så där goofy som bara Shaggy kan vara. Jag ser mig själv i honom lite. Allmänt wierd och tänker på helt fel saker i helt fel situationer. Exempel som visar på detta är; Shaggy tänker på mat fast de är ute och ska hitta ett monster, jag tänker på mat när jag sitter vid datorn sent på kvällen och redan har ätit. Shaggy är livrädd för monster men är ändå med i ett mysterielösande gäng, jag är, tyvärr, inte med något så coolt gäng men jag är också livrädd för monster (ja, alla sorters monster, även de som lurar under sängen) men är ändå så nyfiken att jag måste se vad det där konstiga ljudet kommer ifrån.
-Undrar vad det är som låter bakom den där busken..
Kan vara något jag säger. Eller så kan det vara att jag älskar skräckisar men blir helt till mig efteråt. Och samma tanke slår mig varje gång, Varför tittar jag på detta?! VARFÖR?! Jag har ännu inte kommit på ett bra svar till mig själv. Jag bara MÅSTE. För att sedan veta vad jag tycker om filmen. På gott och ont alltså.
Så imorgon är jätteefterlängtat, då jag får se min lille pussgurka igen. Mammahjärtat är inte helt utan honom, och tydligen så blir mitt mammahjärta ett barnhjärta när jag är "barnlös".
Nä men ska man kanske ta och dra sig mot köket för att se om det finns något pyttelitet att slänga i sig...? Ja men så gör jag. Sen får jag väl se till att slänga mig i säng i tid för imorgon är en ny vecka, och då får man ta nya tag (oavsett om man orkar eller inte).
I´m in love.....
