tingelingmamman

För många, många, många år sedan sa en stor person dessa ord. Han sa det på grund av något han trodde på, något som betydde mycket för honom och hans (och många, många andras) liv. Jag säger det för något jag tror på, något som betyder mycket för mig, något som kommer betyda mycket för mitt liv och min sons liv.

 

 

 

 

Jag har en dröm...

 

... att min son ska vara lycklig

... att jag är en av personerna som gör honom glad, varje dag

... att vi ska ha det bättre, på alla sätt

... att vi en dag ska kunna titta tillbaka på allt som har hänt och skratta

 

 

 

 

... att vi tillsammans finner balansen i livet

... att vi gör varandra lyckliga och stöttar varandra

... att min son ska veta att jag alltid kommer finnas där för honom

... att alla mina försök för att förbättra vår situation är något jag gör vår oss, för honom

 

 

 

... att min son ska vakna varje dag och tänka "vilken vacker värld vi lever i"

... att jag uppfostrar en stark pojke som kommer att förändra allt han är missnöjd med

... att vi båda kommer växa samman och bli trygga i oss själva och veta att vi älskar varann

... att min son alltid kommer lita på mig

 

 

 

... att jag lever ett långt och friskt liv, så jag kan få se hur min sons liv utvecklas och finnas vid hans sida

... att vi tillsammans upplever vackra saker och skapar minnen som vi alltid kommer ha med oss

... att vi när vi blir äldre (jag skrynklig och gammal som gatan) kan se tillbaka på vårt liv tillsammans och känna värme

... att min son blir både omtyckt och respekterad av sina medmänniskor

... att min son en dag ska förstå just hur mycket han betyder för mig och hur otroligt mycket jag älskar honom

 

 

 

 

Ja, jag har många drömmar, men det betyder inte att dessa drömmar inte betyder lika mycket för mig. Jag önskar min stjärna allt gott i livet. Jag önskar att han inte ska uppleva hemskheter. Jag vet att jag inte kan skydda honom från allt de onda i världen men jag kommer göra mitt bästa att hålla allt dåligt borta från honom, så långt det går. Jag önskar att han kommer vara barn länge, att ha kvar barnasinnet när han blir äldre och att ha förmågan att alltid se dem små sakerna som är små, små diamanter som gör livet underbart.

 

 

 

Det är otroligt svårt att förklara hur mycket gott jag önskar honom. All kärlek i världen, all lycka i världen, alla skratt i världen... Han är, och kommer alltid att vara, min diamant i livet. Han är mer än en diamant, han är något  som inte går att värderas, något som gör alla mina dagar ljusa. Även när han inte är nära mig så är det längtan att få se honom det som lyser upp mina dagar. Inget kan ändra på det någonsin. 

 

 

 

 

 

Jag har funderat på en sak. Eftersom världen skulle gå under just idag, men inget hände (förutom att jag var extra klantig). Världens undergång kanske inte "kommer" ske över en natt, som Sodom och Gomorra, utan Vi kommer vara mänsklighetens undergång. Allting har vänts upp och ner, respekt för det goda har nästan försvunnit, vi har börjat romantisera det onda. Som exempel kan jag ge detta; många serier och filmer har bytt ut ömhet och närhet mot våld och "hatkärlek". Stackars svaga kvinnor som behöver tuffa starka män som ska skydda dem. Elena blir kär i en farlig vampyr, Stephan. Han är hennes beskyddare genom hela serien. Samma sak händer med Bella och Edward, hon behöver honom för att överleva och han måste kontrollera sig i hennes närhet för att inte skada henne...

 

 

 

Vad har hänt med världen?

 

Politiker som öppet visar sitt hat mot medmänniskor som de ogillar, rasister, nynazister och allmänt främlingsfientliga "högre". Som exempel tar jag det nyaste; Sverigedemokraterna och om vi ska gå längre bak i tiden Nazisterna.

 

 

 

Vad har hänt med världen?

 

Vi har börjat acceptera det som är onormalt (ja, det finns faktiskt, normalt och onormalt). Folk (inte alla) förvrider sanningen, ändrar om historien och använder religionen för något ont. Religionen har dragit med sig mycket elände genom alla tider men istället för att använda religion som något positivt, har en del människor börjat gå tillbaka i tiden och gör "reglerna" snävare än vad dem var förut. Idag när vi har möjligheter som vi inte hade förr, kan vi forma om religionen och anpassa den till dagens samhälle. Alla religioner "säger" samma sak; var en god människa. Och ändå är det folk som använder religion och tradition som något hinder för att släppa in nya människor. Människor är anpassningsbara djur. Det är inte så svårt att bara vara trevlig och göra goda saker för sina medmänniskor.  Folk hotar folk till höger och vänster, varför? För att de har olika åsikter. Är det värt det?

Ingen höjer ens på ögonbrynen längre när de läser om våldtäkter eller om utnyttjande av barn. Är det normalt? Nej, det är onormalt och vi bör inte normalisera sådant. Men ändå gör vi det.

 

 

 

Vad har hänt med världen?

 

 

Jag tror inte att vatten, vind, eld eller jord kommer ta kål på mänskligheten, jag är helt övertygad om att mänskligheten kommer vara anledningen till världens undergång. Det är upp till oss att förändra och förbättra vår värld!

 

 

 

 

Jahapp, jag har alltså tagit tjuren vid telefonen, så att säga skriva säga.

 

Känns bra att övervinna sin egna (rätt så dumma) rädsla.

 

Nu skall jag köra vidare med telefonen... Pirret i magen är fortfarande kvar, men det minskar! Wohoo!

 

And öf aj go

Jag är rätt så blyg person, kan man kanske ibland inte tänka sig, men det är jag. Jag vågar inte prata på med folk jag inte känner, ännu värre är det om jag ska ringa någon som ja inte "känner" så väl och det är någon i närheten som kan höra mig så blir jag jättenojjig. Tankar som "oj herregud, jag måste låta helt fucked up för den här människan. Vad i he¤"¤#¤¤&%/¤(& var det jag skulle säga? Vad var det jag skulle få fram?! Herregud, herregud, herregud!!!! Vad långt detta samtal blev, bäst att korta ner det så mycket som det bara går." Ja, jag är rätt så nojjig och nu står den uppgiften framför mig, på engelska. Jag skall alltså ringa till folk och prata engelska med dem medan andra människor hör på. Jaix! Jag är livrädd, så rädd och helt virrig att jag inte kan få fram det, jag är terrifäjid!

 

Ska jag ta tjuren vid hornen, i mitt fall då, ta telefonen i handen och ringa och låtsas som att det regnar?! Övervinna min elaka lilla rädsla?! Usch, jag vet inte.

 

 

Aja nu fortsätter dagen... den skrämmande dagen....

 

Uppdaterar om hur det gick.

God morgon gott folk!

 

Jag har egentligen inte mycket ätt säga än just, god morgon. Eftersom jag har slut på ord... och tid så bjussar jag på denna;

 

 

Ibland går allt precis så som man vill att det ska gå. Allting är så perfekt. Alla är i harmoni och alla är lyckliga just nu. Att vara syssellös kan ibland tära på folk, för mycket fritid kan minskas om man är med dem man älskar men ibland slår även det fel. Man spenderar för mycket tid ihop och börjar, tja helt enkelt, gå varandra på nerverna. Det är då allt som är så underbart blir dåligt. Vi har alla hört talesättet "av förmycket av det goda kan man få ont i magen". Precis så är det. Men när man finner en balans i alla vardagliga sysslor så blir allt mycket lättare, man får den tid man behöver för alla nära och kära. Om man prioriterar rätt, vill säga.

 

Lyckan ligger i balansen av dåligt och bra. För mycket av det ena eller det andra gör att man tappar balansen och blir missnöjd. Om allt endast var gott skulle vi tappa förmågan att se det goda. Om allt bara blir dåligt då hamnar vi ett läge av missnöje och ångest. Vilket inte är bra. Men finner vi balansen mellan det goda och det onda, då kan vi på riktigt vara lyckliga. För det dåliga kommer alltid finnas med på ett hörn, det goda kommer alltid finnas i vår närhet och om vi ser det goda så kommer vi lättare kunne avgöra hur mycket av det dåliga vi vill ta in. Ser man det goda, behöver man inte fokusera på det dåliga. Ta ett steg i taget och lösa ett problem i taget. Tar man en stor bit av kakan kan det bli droppen som frinner över bägaren (talessätt?).

 

Jag tycker att jag nu har funnit min balans, efter mycket arbete på den mentala sidan. Jag har jobbat och slit för att ta bort dessa glasögon som förhindrar mig från att se det goda. Nu när jag äntligen lyckats få bort dem, ser jag allt, båda hållen, det mörka och det ljusa. Det går inte att fixa allt på en gång, reparera flera år av dåliga beslut. I mitt fall närmare 10 år av dåliga beslut. Jag jobbar mot mitt mål att få bort konsekvenserna av mina sämre tagna beslut. Jag kan acceptera mina beslut och fokusera på hur jag kan jobba "runt" dessa konsekvenser som inte kan åtgärdas. Jag kan inte förändra det som varit men jag kan förändra hur ja  ska handskas med allt som kommer i efterhand. När jag idag kollar på molnet som "is raining on my parade" så ser jag även solen som lyser bakom det. Allt kommer bli bra i slutändan.

 

Med alla goda ting och goda människor jag har runt mig är inget hinder omöjligt att komma över. Och alla dessa dåliga beslut har även dem fört med sig otroligt bra ting. Ting som jag idag inte hade kunnat leva utan.

 

Det finns ingen som helst anledning för mig att bara fokusera på allt det negativa runt mig, för det finns alltid något positivt i närheten.

 

Om alla bara ser sig omkring lite så kommer alla att förstå vad jag menar. Vintern är här, det är kallt, det är halt, bilen måste skrapas på morgonen... men visst ser det vackert ut när snön ligger så vackert på maken och på trädgrenarna? Finns alltid något att glädjas åt, bara balansen finns, så är alla figurativa fönster öppna.

 

Som jag även nyligen sa; alla bra saker man kan säga har redan sagts, på ett bättre sätt. Det Du vill säga har redan sagts. Det Du tänker har redan tänkts. Bevis på detta är att min stora idol redan har sagt detta som jag nu har skrivit ett helt blogginlägg om. Och han sa det med några få ord. Och mycket bättre än vad jag har formulerat det.

 

 

 

 

Ibland är det helt ofattbart att en idiotisk person (ja, en renhjärtad idiot) kan förändra ens syn på sin omgivning. Jag är sällan en dömmande människa. Visst händer det att jag ibland tänker helt i linje med fördomar men jag försöker vara mer öppensinnad. Vilket jag oftast lyckas med också. Men ibland så händer det att man (i mitt fall, är tvungen) att ha kontakt med idioter. Jag brukar inte kalla folk för idioter men en del (lets face it) är äkta renrasiga IDIOTER. Man kan absolut inte komma överrens med en sådan människa. Det går INTE! Jag har försökt flera gånger och jag gör det än idag. Har ännu inte lyckats. Man kan däremot kompromissa, men det gör man allt som oftast med sig själv i dessa fall. Man tänker "aja, bättre det än inget" det är inte att komma överens, det är ge med sig.

 

Jag blir arg på mig själv, jag blir arg på idioten och jag blir ledsen för alla andra som sitter i liknande situation som jag gör. Det finns inget bakåt och framåt ser ut att vara jävulskt långt bort. Det behövs mycket mer av "det goda" för att tona ner alla idioter i närområdet. Jag blir arg på mig själv för att jag ens blir upprörd när en liten idiot som är helt betydelselös i mitt liv, säger något idiotiskt. Det är väldigt svårt att förklara själva känslan när någon sådan säger eller gör något sådant, inte hat men en överväldigande känsla av "meh aaaaahhhh". Där har vi känslan. Typ, inte igen. Vad fan människa har du ingen annan som du kan ta ut din frustration på?!

 

Men nu har jag tagit mig själv i kragen och insett en mycket viktig sak. En nyckelsak kan man väl säga. Dessa idioter som finns kring oss är otroligt, otrooohoooligt, viktiga. På grund av en sak; vi som kommer i kontakt med dessa är påminda om hur jävligt normala vi egentligen är. Ja, men tänk efter lite, vi blir alla lite besvikna på oss själva och tänker lite mörkare tankar om oss själva (i stil med "varför gjorde jag så?, borde ha gjort så här istället...) och dessa idioter ändrar våran syn på dessa tankar. Jag hoppas att detta jag skriver blir mer sammanhängande än vad jag tycker att det verkar, nu när jag skriver. Jag menar bara att utan dessa människor hade vi alla varit förda bakom ljuset om hur underbara och otroligt snälla vi är. Det är som att jämföra "det goda mot det onda". Idioterna i ena hörnan och icke idioterna i andra hörnan. The battle is on. Vi är alla ibland idioter, men de äkta idioterna har en specifik egenskap, de ändrar inte på sig. Äkta idioter är, har alltid varit och kommer antagligen föralltid vara idioter.

 

Nu ska jag ta underbara mig själv till sängen och sova som en stock!

 

 

Lillgrabben är äntligen hemma igen! Oh, som jag har saknat honom. Underbara barn. Föräldrarskap är en vacker sak i sig men, MEN, den visas inte helt ärligt i media. Filmer tänker jag på då. De ljuger för oss som är ovetande om hur det faktiskt är att vara förälder. Jag tänker tillbaka på mig själv när Lillfjanten just hade fötts och hur jag då tänkte att vi skulle ha det mysigt och allt skulle vara som ett sockersött rosa moln. Nej, så är det inte. Det är mer som en tja, låt mig säga, en mer mörkare färg. Inte speciellt rosa alls, faktiskt. Plommon. Plommon färgat är föräldraskapet.

 

Dessa reklamer, serier och filmer som visar stylish mammor som badar sina lugna och fina barn på kvällen innan läggdags. Jag hatar dem! Finns ingen sanning där. Allt är så lugnt och stillsamt, barnet sitter lugnt i badkaret och leker med badankan och tittar kärleksfullt på sin mor som i sin tur tittar ömt tillbaka på sitt älskade barn. Hell no, så ser det i alla fall inte ut hemma hos oss. Det kan jag ju lugnt säga. Innan denna "stillsamma" badstund påbörjas så har ett springmaraton utförts just avslutas, först med att få tag på ungen som skall badas, för att sedan försöka plocka bort alla kläder från samma barn, till att jaga denna nu mera nakna unge genom lägenheten och få in barnet till badrummet. När allt detta är gjort kan badanadet påbörjas. Hos oss finns inga kärleksfulla blickar hit och dit. Inte finns det några stylish mammor i mitt badrum när Lillgrabben badar. Det finns en unge som tittar lurt på sin mor och det finns en mamma som är genomblöt och försöker gömma sig bakom en ännu blötare (om det nu ens går) handduk. Istället för vatten endast i badkaret, finns det vatten i hela badrummet (och nästan inget kvar i badkaret), istället för en badanka så är det en liten hink, Som för många gånger "råkar" hälla ut vatten på mamman. Mamman som nu ser mer ut som ett troll än stylish (som hon egentligen brukar, öhm, just saying).

 

Men även den bitterljuva badstunden går över. Då blir det att snabbt hitta alla klädesdelar som skall träs på, på detta barn. När allt detta är gjort, då börjar den underbara sagostunden. Som även mamman ser fram emot! Då, DÅ kan lugnet börja. Det är då både mamman och barnet kan njuta. Barnet av en lugn saga och mamman kan vila upp sig lite för festen som börjar efter att barnet somnat. Festen= egentid. För min del innebär detta tvtittande.

 

Den här texten visar rejält på att VI alla har blivit grundlurade av Hollywood som vill få oss att tro att barn är lugna när det kommer till vatten. Min slutsats är tvärtom mot detta som visas på tv, är att vatten lockar ut det inre lilla monstret i de flesta barn. Givetvis inte alla barn, och de föräldrar som har sådana lugna barn skall skatta sig lyckliga. Torra i alla fall.

 

 

Nu är även denna måndagens egentid snart slut, så jag skall hoppa i säng omedelbums.

Den här helgen har lillen varit hos sin pappa och jag har istället för att ta vara på min egna tid och bara njuta av att få sova till 10 och "slöa" mig igenom dagen (!!), så har jag tittat på Emil i Lönneberga och Scooby Doo. Ja, okej, inte hela dagen alltså men under dagarna (lördag och söndag). Är detta en vanesak eller har jag bara saknat min lille plutt?

Hur det än må vara så har jag alltså varit väldigt barnslig. För jag älskar Emil! I ärlighetens namn kan jag väl tillägga att jag INTE skulle klara av att vara en "pedagogisk" förälder åt honom, men det ändrar inte det faktum att jag tycker att det är jätekul att titta på gamla goda Astrid Lindgren filmer. Bara själva "Emmiiiilllll" får mig att skratta. Knäcker mig varje gång jag hör det. Och nej, jag är inte för barnaga men nu ser jag ju skillnad på att verkligen göra något och film. Jag skulle ju aldrig få för mig att tvinga min son att springa och låsa om sig en hel dag, för något hyss han har gjort. Föräldraskap får man ta med en nypa salt. Det finns goda tider och det finns mindre goda tider. För'ldraskap är som en sötsur sås.

Sen har vi ju Mysteriegängets äventyr, och nu undrar jag verkligen, VEM skulle kunna motstå att titta på det? Jag har bytt favorit, förr älskade jag Welma men nu inser jag att Shaggy är mer min smak. Japp, Shaggy. Han är liksom så där goofy som bara Shaggy kan vara. Jag ser mig själv i honom lite. Allmänt wierd och tänker på helt fel saker i helt fel situationer. Exempel som visar på detta är; Shaggy tänker på mat fast de är ute och ska hitta ett monster, jag tänker på mat när jag sitter vid datorn sent på kvällen och redan har ätit. Shaggy är livrädd för monster men är ändå med i ett mysterielösande gäng, jag är, tyvärr, inte med något så coolt gäng men jag är också livrädd för monster (ja, alla sorters monster, även de som lurar under sängen) men är ändå så nyfiken att jag måste se vad det där konstiga ljudet kommer ifrån.

 

-Undrar vad det är som låter bakom den där busken..

 

Kan vara något jag säger. Eller så kan det vara att jag älskar skräckisar men blir helt till mig efteråt. Och samma tanke slår mig varje gång, Varför tittar jag på detta?! VARFÖR?! Jag har ännu inte kommit på ett bra svar till mig själv. Jag bara MÅSTE. För att sedan veta vad jag tycker om filmen. På gott och ont alltså.

 

 

 

Så imorgon är jätteefterlängtat, då jag får se min lille pussgurka igen. Mammahjärtat är inte helt utan honom, och tydligen så blir mitt mammahjärta ett barnhjärta när jag är "barnlös".

 

Nä men ska man kanske ta och dra sig mot köket för att se om det finns något pyttelitet att slänga i sig...? Ja men så gör jag. Sen får jag väl se till att slänga mig i säng i tid för imorgon är en ny vecka, och då får man ta nya tag (oavsett om man orkar eller inte).

 

 

Hädan efter tar jag nog trapporna, för säkerhets skull.