tingelingmamman

Jag råkade komma in på Anna Wahlgrens sida och då insåg jag att jag har misskött mitt barn från start. Jag har nästan genom hela Gullepluttens liv gjort helt fel om man jämför med Annas sätt, vilket då alltså ska vara det rätta sättet.

Detta är det RÄTTA sättet att natta en bebis:


Metoderna: Fasta - och tillräckliga - sovtider, likaväl som fasta och tillräckliga måltider. En attityd av självklarhet hos de vuxna ("Ingen rädder för vargen här!"). Egen säng efter "smekmånaden"; eget rum efter senast fem månader. Nu knyts den trygga sömnen till barnet självt, inte till de vuxnas fysiska närvaro som en "räddning" undan vargen. Mycket skratt och glädje inför en kort och saklig läggning på mage (med larm för de minsta). Mörkt, så att inga synintryck stör (hörseln däremot kan små barn "stänga av",). Tyst, övertygande, rogivande "vagning", vaggning eller "buffning" av lämpligt slag – barnet ska tystna och slappna av i hela lilla kroppen inom två minuter. Först därefter kan den lilla våga somna och sova lugnt.

Tar man upp barnet och tröstar i stället för att envisas med finna ut den rätta, fungerande (betryggande) tekniken, räddar man barnet. Man bekräftar i handling dess värsta farhågor: "Vargen står precis här utanför, du svävar i livsfara, jag måste genast sätta dig i säkerhet!" Ett icke betryggande "svar", som barnet inte heller accepterar. Barnet vill befrias från sin överlevnadsångest, inte fjättras vid den . Natten bryts sedan av de vuxna, på fast (för barnet snart förutsägbar) tid, med klang och jubel - inte av obesvarade frågor (skrik) från barnet. Ty det ska vara lika roligt att vakna som det snart blir att lägga sig, somna, sova, somna om (själv) och sova gott, för livet. // AW
 

Mitt sätt att natta min son har från första sett ut så här:

Jag ligger bredvid honom och pratar/sjunger, försöker få en lugn och trygg stämning så att han känner sig helt säker så att han kan slappna av och kan somna gott. Jag tar tillfället och berättar för honom om hur mycket han betyder för mig, att jag älskar honom och att mamma alltid kommer finnas nära honom. När han somnar så kanske jag går upp och försöker få lite saker gjorda som inte hunnit göras under dagen. Börjar han gråta så rusar jag självklart in med det samma och tar upp honom (eller lägger mig bredvid) och tröstar honom. Kramar, klappar, pussar, allt som behövs för att han ska bli lugn igen och kunna somna om.

Detta är tydligen helt fel för då blir barnet "räddat" enligt Anna. Men jag förstår inte vad som är fel när man "räddar" sitt barn. Det är en självklarhet för mig att jag kommer "rädda" Lillen oavsett vad det gäller. Han måste vara säker på att mamma finns här för honom. Att mamma alltid kommer göra allt i hennes makt för att han ska vara trygg. Inte bara tills han är en specifik ålder, jag är säker på att det är något som varar resten av lvet, en mamma är alltid nära sitt barn, hon är alltid där för att hjälpa och om så behövs "rädda" sitt barn. Formen förändras ju äldre barnet blir men jag är helt övertygad om att det ALDRIG försvinner. Jag kommer vara en mamma resten av mitt liv. Det innebär också att jag ska trösta, stötta, lära (och läras av mitt barn), lyssna på och älska mitt barn.

Mitt barn har även alltid, sedan tidernas begynnelse (dvs sedan han föddes), sovit tillsammans med mig och mitt ex innan vi separerade, och nu sover Lillen med mig i samma säng. Det är inget fel, det är inte orätt mot barnet. Jag finns där (nästan) hela dagen, det vet min son om. Jag är säker på att vi knyter band mellan varandra mycket bättre och starkare än om han hade fått sova i sin egna säng. Jag är tryggare med att ha honom så pass nära mig, HELA DAGEN och jag är säker på att han känner sig tryggare när han har sin mamma nära sig HELA DAGEN. Oavsett om "stygga vargen" kanske finns i hallen eller under sängen.

Anna säger:
När jag blev mamma förstod jag att det inte var så mycket egentligen, som barn behövde. De behövde ett hem, att jag fanns där när de behövde mig, mat och kläder förstås, men sedan klarade de sig. Om basen fanns där skötte de resten själva. Jag stod ofta och såg på dem och tänkte ”det enda jag behöver göra är att hålla dem hela, rena och mätta, och se till att de kommer ut varje dag – sedan klarar de resten själva”.

De behöver förstås ett vänligt bemötande också. Man ska signalera till dem att de klarar saker och ting, och ge dem förutsättningarna för det. Jag har inte lekt med mina barn, det gjorde de med varandra. Jag satt i parken och betraktade dem. Varsågod, här är en park, en strand, en äng. Gör vad ni vill! Det här är väldigt mycket Montessori, hon gjorde så. Hela hennes pedagogik byggde på observation. Barnets utveckling går inte att hindra, och den ska heller inte styras. Det är precis som när de börjar gå, vi säger inte ”nu ska du gå”. Utan vi sätter oss ner på huk, beredda att ta emot dem ifall de skulle ramla, och vi klappar uppmuntrande. Det kan vara en symbolisk ledstjärna för resten också. Finns där för barnen, och var beredd att ta emot, vad som än händer! Men styr inte, hindra inte. **AW


Till skillnad från Anna så insåg jag en helt annan sak när jag blev mamma. Jag insåg hur mycket man måste göra som en mor, inte bara hålla ungen ren, mätt och bara finnas där. Det är så mycket mer jag måste göra för mitt barn. Jag är den som får lära den här lilla personen så mycket om livet och världen. Självklart ska jag inte styra in honom på något som jag vill, men inte kan kanske, eller hindra honom från något. Jag ska vägleda honom inom moralens och etikens värld. Det är mitt ansvar som en förälder att forma mitt barn till att vara en bra människa, en god människa, resten får han fixa själv, musik smak, favorit färger och annat är något som varje barn tar efter sina föräldrar tills dom sedan hittar något som dom själva tycker om och sedan börjar forma sin personlighet själv. För där kan jag som förälder inte göra så mycket. Dessutom är jag övertygad om att barn lär sig mer när dom leker med sina föräldrar och får ha bra och rolig kvalitets tid. Barnen känner sig tryggare också när dom vet att mammor och pappor är där för både lek och vägledning. Det är otroligt mycket jag måste göra för mitt barn, det är min skyldighet som förälder.


Anna säger:

Ett schemaförslag kan då se ut så här:

Första målet: kl 7- (högst) 8, ca 200 g, trugas!
Sova 1,5 tim: kl 8.30-10
Andra målet: kl 10-11
Sova 1,5 tim: 11.30-13
Tredje målet: kl 13-högst 14
Sova 45 min (håll tiden!) t ex 15-15.45
Fjärde målet: kl 16-högst 17
Sova 45 min, t ex 18-18.45
Femte målet: kl 19-högst 20 - sova natt  //AW


Jag har aldrig använt mig av något schema för mig son. Det tycker jag är rätt så lätt att förstå. När man är tillsammans med sitt barn så lär man sig se olika signaler som när barnet är trött, när barnet är hungrit, törstigt, uttråkat. Man märker av sådant och följer barnets schema. Jag följer det än idag, är mitt barn hungrigt så får han mat, är han törstig så får han något att dricka, svårare än så tycker jag inte att det är. Självklart är rutiner viktiga hos barn (även vuxna) så det är klart att man ska ha solklara rutiner om när middagen är, när barnet ska sova men att ha en specifik tid för hur länge barnet får sova eller att ha mellanmål vid specifika tider är i min mening överdrivet. Barnet har instinkter precis som vi vuxna, dom vet när dom är hungriga, dom säger till, svårare är det inte.

Jag förstår inte hur någon som påstår sig själv vara barnkunnig bara kan skriva ut någon text och sedan vara helt säker (och försöka övertyga andra om) att denna text och detta sätt ska fungera för alla barn. Barn är precis som vi vuxna, individer, ingen är likadan. Vi är olika och det är bra, vi reagerar olika på olika saker, så har det varit i alla tider och så kommer det vara i all tid framöver. Tyvärr, för alla föräldrar som vill ha det enkelt och ha ett schema för deras föräldraskap, så måste jag säga och detta är jag 100% säker på; Alla föräldrar måste lära sig hantera sitt barn, på barnets vilkor och på barnets sätt. Det är tufft, det är svårt, men är ett måste. Det finns ingen manual för barn, det hade underlättat för alla föräldrar men tyvärr så finns inget sådant fast många har skrivits.






Min son är alltid delaktig i ungefär allt som görs hemma, från lek till mat lagning. Här då, studier.



Och han är en mycket glad liten filur, fast jag har misskött honom från dag ett, enligt Anna.


Bye