Tuff måndag...
Idag är det en tuff dag, inte nog med att jag inte tycker om måndag över huvud taget! Tycker absolut inte om det. HATA måndagar, all the way!
Men det som gör denna måndag värre än andra måndagar är det att jag ska på möte med socialen. Förra veckan drog detta med vårdnaden igång på riktigt, alltså utredningen iaf och idag är det fortsättning. Jag ska på "samtal" som det så fint heter och jag är redan hoppig av mig. Jag vet att det inte finns någon anledning till att vara hoppig men jag kan inte rå för det.
Jag är i sådana situationer, detta är något som inte så många vet om mig, ett totalt kontrollfreak! Jag måste veta vad som kommer sägas, vilka frågor kommer ställas, vilken sorts information som kommer sökas och allt detta för att jag ska kunna bygga upp mina svar på bästa möjliga sätt. Det är absolut inte så att jag planerar att ljuga, skulle inte ens falla mig in att göra något så dumt.
Jag tycker inte om lögner, har fått nog av sådana. Men jag är nyfiken på frågorna för att kunna formulera mina svar på ett bra och lättsamt sätt. Det är ju mycket viktigt att få med allt man tycker är viktigt men att ändå inte låta bitter eller ännu värre, kanske, nonchalant. Man, antar jag, måste vara varierad i sin story, hur allt började, varför jag ansökt om ensam vårdnad och allt annat som kan vara viktigt. Både vara allvarlig och mer lättsam, detta tycker jag kan vara svårt då jag i situationer som denna alltid ser vettskrämd och het lost ut!
Men men, hur som haver så måste jag dra fram det bästa ur mig själv. Detta är viktigt, mycket viktigt och detta tillfälle kanske bara är tillfälligt. Då "god" kontakt finns mellan mig och mitt ex, då genomtänkta meningar kommer sägas och förhoppningsvis kommer ingen smutskastning ske från någon sida.
Och detta är en kärlek som är värd att "slåss" för! Jag är en pessimist, det är ingen nyhet. Jag har dessutom på senare tid även blivit en synisk bitterfitta som inte tror på kärlek, äkta kärlek. Jag jobbar på att förändra min syn på detta, but I have a long way to go. Men en kärlek som jag är helt övertygad om är helt äkta och ren, det är kärleken mellan en mor och hennes barn, det är en kärlek som är så otroligt mycket värd. Jag vill min son det bästa och jag vet att jag kommer break my back för att uppnå det målet jag har satt upp för mitt barn.
Målet är att ge honom alla möjligheter som är i min makt att ge för att han ska vara lycklig och att han efter sin barndom blir en vuxen man, med dem rätta värderingarna i livet. Jag vill inte att min son blir en fördomsfull sate som hatar folk pga deras kultur, religion, sexuella läggning, åsikter eller vad som helst. Jag vill att han ska vara en tålmodig person som är mottaglig för nya saker i livet, som är medveten om att världen förändras och det är vår uppgift som människor att göra dessa förändringar till bra förändringar. Att hjälpa till att göra världen till en plats där alla är accepterade och alla har samma värde.
Jag är övertygad om att jag kan lyckas med mitt mål som förälder, men då måste även alla onödiga hinder tas bort från denna krokiga väg som kallas för uppfostran.
Nä nu ska jag ta mig en till kopp kaffe och försöka "ta det lugnt". Hör av mig i eftermiddag om hur det har gått.
Bye
Men det som gör denna måndag värre än andra måndagar är det att jag ska på möte med socialen. Förra veckan drog detta med vårdnaden igång på riktigt, alltså utredningen iaf och idag är det fortsättning. Jag ska på "samtal" som det så fint heter och jag är redan hoppig av mig. Jag vet att det inte finns någon anledning till att vara hoppig men jag kan inte rå för det.
Jag är i sådana situationer, detta är något som inte så många vet om mig, ett totalt kontrollfreak! Jag måste veta vad som kommer sägas, vilka frågor kommer ställas, vilken sorts information som kommer sökas och allt detta för att jag ska kunna bygga upp mina svar på bästa möjliga sätt. Det är absolut inte så att jag planerar att ljuga, skulle inte ens falla mig in att göra något så dumt.
Jag tycker inte om lögner, har fått nog av sådana. Men jag är nyfiken på frågorna för att kunna formulera mina svar på ett bra och lättsamt sätt. Det är ju mycket viktigt att få med allt man tycker är viktigt men att ändå inte låta bitter eller ännu värre, kanske, nonchalant. Man, antar jag, måste vara varierad i sin story, hur allt började, varför jag ansökt om ensam vårdnad och allt annat som kan vara viktigt. Både vara allvarlig och mer lättsam, detta tycker jag kan vara svårt då jag i situationer som denna alltid ser vettskrämd och het lost ut!
Men men, hur som haver så måste jag dra fram det bästa ur mig själv. Detta är viktigt, mycket viktigt och detta tillfälle kanske bara är tillfälligt. Då "god" kontakt finns mellan mig och mitt ex, då genomtänkta meningar kommer sägas och förhoppningsvis kommer ingen smutskastning ske från någon sida.
Och detta är en kärlek som är värd att "slåss" för! Jag är en pessimist, det är ingen nyhet. Jag har dessutom på senare tid även blivit en synisk bitterfitta som inte tror på kärlek, äkta kärlek. Jag jobbar på att förändra min syn på detta, but I have a long way to go. Men en kärlek som jag är helt övertygad om är helt äkta och ren, det är kärleken mellan en mor och hennes barn, det är en kärlek som är så otroligt mycket värd. Jag vill min son det bästa och jag vet att jag kommer break my back för att uppnå det målet jag har satt upp för mitt barn.
Målet är att ge honom alla möjligheter som är i min makt att ge för att han ska vara lycklig och att han efter sin barndom blir en vuxen man, med dem rätta värderingarna i livet. Jag vill inte att min son blir en fördomsfull sate som hatar folk pga deras kultur, religion, sexuella läggning, åsikter eller vad som helst. Jag vill att han ska vara en tålmodig person som är mottaglig för nya saker i livet, som är medveten om att världen förändras och det är vår uppgift som människor att göra dessa förändringar till bra förändringar. Att hjälpa till att göra världen till en plats där alla är accepterade och alla har samma värde.
Jag är övertygad om att jag kan lyckas med mitt mål som förälder, men då måste även alla onödiga hinder tas bort från denna krokiga väg som kallas för uppfostran.
Nä nu ska jag ta mig en till kopp kaffe och försöka "ta det lugnt". Hör av mig i eftermiddag om hur det har gått.
Bye
