Är du seriös eller bara jävligt tråkig?
Jag har fått höra att jag är "för" barnslig för min ålder, en gång för mycket! Så nu behöver jag ventilera mina tankar och vart bättre än på bloggen?
Jag anser mig själv vara en roligt barnslig, grubblande och allvarlig person, allt detta när det behövs. Jag kan vara den otroligt "vuxna" och allvarliga mamman som krävs för att skramla ihop lite "vuxenpoäng" men saken är den att jag inte VILL vara allvarlig hela tiden, om allt och alla. Jag kan vara barnslig och skratta åt det mesta och bjuda på mig själv. Sådan är jag oftast när jag är med Lilleman, min familj och nära vänner men jag tonar ner den sidan av min personlighet när jag är i närheten av okända eller bekanta människor- mest för att inte skrämma oslyldiga personer.
Jag är en grubblare, det är ett känt faktum. Ni vet det där när man vrider och vänder på allt som har hänt/sagts? Inte kanske en positiv sida men sådan är jag, that´s the way it is. Take it or leave it!
Men jag har för inte så längesedan träffat en person som vill verka "vuxen" hela tiden. Personen (som vi i forsättningen kan alla för BUTTER) anser att man inte kan bli tagen på allvar om man inte är seriös och allvarlig 24/7. Så klagomålen från Butter har stömmat in titt som tätt om mina "brister" i att vara just seriös. VARFÖR jag ens skulle bry mig om att samla på mig vuxenpoäng i Butters ögon förstår jag inte! Jag behöver inte sitta och fundera på världens alla problem hela tiden -jag gör det och försöker ändra världen ett steg i taget- men jag personligen föredrar att skratta och ha roligt i livet, är det fel? Är jag mindre vuxen för att jag vill ha roligt i mitt liv, trots allt negativt runt om oss?
Butter är rolig när Butter vill det, men ibland så är Butter bara rent av tråkig! Jag tar inte sådana personer på allvar, finns ingen chans att någon alltid är seriös, om allt. Jag ser det bara som FAKE, otroligt överseriös blir i mina ögon någon som överdriver och låtsas bry sig om något dom inte har en aning om, överallvarlig blir i sitt fall någon som överdriver så otroligt mycket att man nästan kan kalla det för sarkasm. Förstår ni min tankegång? Visst finns det situationer som kräver att man rynkar pannan och ger ifrån sig ljud som "Jaha, mhm, instämmer..." och annat liknande men det betyder inte att jag ska vara sådan varje dag. Jag orkar inte vara sådan, det jag rynkar pannan om och ser "vuxen" ut är något som berör mig mycket och jag är villig att tala allvarligt om just detta ämne. Men det mesta i mitt liv vill jag handskas med, med ett leende på läpparna och glimten i ögat. Inte för att mitt liv är en dans på rosor utan för att törnarna jag trampar på gör mindre ont när jag ler.
Så är jag mindre vuxen? Och föresten, vad innebär detta att vara vuxen? Jag försår inte hur man blir vuxen, när man blir det och hur man uppför sig när man blivit just det. Är det någon där ute som har koll på detta som kan upplysa mig? Sitter ni inne med svaret, dela gärna av er till mig. Kan det verkligen vara så att jag är ett barn fortfarande och Butter (som är yngre) är en vuxen? Eller har jag tillräckligt med vuxenpoäng just för att jag har barn?
Som skrivet, ni som vet, dela med er av informationen.
En alltid så barnslig Tingeling-mamma, här i ung ålder då "barnslighets-symptomen" började visa sig.
Jag anser mig själv vara en roligt barnslig, grubblande och allvarlig person, allt detta när det behövs. Jag kan vara den otroligt "vuxna" och allvarliga mamman som krävs för att skramla ihop lite "vuxenpoäng" men saken är den att jag inte VILL vara allvarlig hela tiden, om allt och alla. Jag kan vara barnslig och skratta åt det mesta och bjuda på mig själv. Sådan är jag oftast när jag är med Lilleman, min familj och nära vänner men jag tonar ner den sidan av min personlighet när jag är i närheten av okända eller bekanta människor- mest för att inte skrämma oslyldiga personer.
Jag är en grubblare, det är ett känt faktum. Ni vet det där när man vrider och vänder på allt som har hänt/sagts? Inte kanske en positiv sida men sådan är jag, that´s the way it is. Take it or leave it!
Men jag har för inte så längesedan träffat en person som vill verka "vuxen" hela tiden. Personen (som vi i forsättningen kan alla för BUTTER) anser att man inte kan bli tagen på allvar om man inte är seriös och allvarlig 24/7. Så klagomålen från Butter har stömmat in titt som tätt om mina "brister" i att vara just seriös. VARFÖR jag ens skulle bry mig om att samla på mig vuxenpoäng i Butters ögon förstår jag inte! Jag behöver inte sitta och fundera på världens alla problem hela tiden -jag gör det och försöker ändra världen ett steg i taget- men jag personligen föredrar att skratta och ha roligt i livet, är det fel? Är jag mindre vuxen för att jag vill ha roligt i mitt liv, trots allt negativt runt om oss?
Butter är rolig när Butter vill det, men ibland så är Butter bara rent av tråkig! Jag tar inte sådana personer på allvar, finns ingen chans att någon alltid är seriös, om allt. Jag ser det bara som FAKE, otroligt överseriös blir i mina ögon någon som överdriver och låtsas bry sig om något dom inte har en aning om, överallvarlig blir i sitt fall någon som överdriver så otroligt mycket att man nästan kan kalla det för sarkasm. Förstår ni min tankegång? Visst finns det situationer som kräver att man rynkar pannan och ger ifrån sig ljud som "Jaha, mhm, instämmer..." och annat liknande men det betyder inte att jag ska vara sådan varje dag. Jag orkar inte vara sådan, det jag rynkar pannan om och ser "vuxen" ut är något som berör mig mycket och jag är villig att tala allvarligt om just detta ämne. Men det mesta i mitt liv vill jag handskas med, med ett leende på läpparna och glimten i ögat. Inte för att mitt liv är en dans på rosor utan för att törnarna jag trampar på gör mindre ont när jag ler.
Så är jag mindre vuxen? Och föresten, vad innebär detta att vara vuxen? Jag försår inte hur man blir vuxen, när man blir det och hur man uppför sig när man blivit just det. Är det någon där ute som har koll på detta som kan upplysa mig? Sitter ni inne med svaret, dela gärna av er till mig. Kan det verkligen vara så att jag är ett barn fortfarande och Butter (som är yngre) är en vuxen? Eller har jag tillräckligt med vuxenpoäng just för att jag har barn?
Som skrivet, ni som vet, dela med er av informationen.
En alltid så barnslig Tingeling-mamma, här i ung ålder då "barnslighets-symptomen" började visa sig.
