tingelingmamman

Jag har funderat ett tag på en sak dem senaste dagarna och jag kan inte riktigt komma över fund med vad som gäller, egentligen. När bör man vara en aktiv person i det man ”predikar” om, kan man bara prata om något men inte själv utöva det? Räknas man då istället som en dubbelmoralisk kärring?

För jag är en av dem som gör så, jag pratar om en sak, jag går på om viktiga ”kvinnofrågor” men jag lever inte efter mitt egna tankesätt. Jag har åsikter som jag står vid, STARKT, men jag lever inte mitt liv enligt dessa åsikter. Är jag kanske rädd för vad som kommer hända, vad kommer ”samhället” säga om mitt sätt att leva på, är jag kanske rädd för hur jag kommer se på mig själv i det fallet? För jag är ju, precis som alla andra, uppvuxen med dessa normer vi har idag, kanske t o m lite konservativt, så jag velar mellan vad som är rätt och vad som är fel. Kommer samhället godkänna mitt val, kommer jag kunna godkänna mitt val? För det är ju det viktigaste egentligen, att jag accepterar mitt val själv. Jag har levt mitt liv på ett specifikt sätt så pass länge att jag är van vid det sättet och känner mig bekväm med det, men jag vill ändra på det. Jag är en stark person, jag tål motgångar och kommer alltid på någon lösning till alla mina problem, men frågan snurrar ändå, är jag tillräckligt stark för att ändra på mig själv? Är jag tillräckligt stark för att ändra på det jag är van vid och det jag är bekväm med?

Det är kanske DET som krävs för att börja ändra världen, börja förändra min värld. Att ta för sig av livet, av allt som är till ens egna behag. Vågar jag göra det? Att vara självisk och tänka på sitt egna bästa kanske är nyckeln till att vara gladare, vara nöjdare… Tja, jag vet då inte, jag bara spekulerar. Men det finns så mycket jag vill ändra på hos mig själv, min personlighet, mitt sätt att tänka på, min klädstil, min syn på världen, men jag är feg. Just det, l´m a chicken! Varje gång jag har börjat ändra på mig själv och mitt liv så har orken tagit slut snabbt, för man måste hävda sig genom hela processen för allt och alla. ”Nej, men jag gör det för min egna skull! Jag vill detta, det är ingen modefluga.” Så kan det låta sen så tryter orken och envisheten och så är man där på ruta ett igen.

Hur vet man att man är vid ”rätt” vägkorsning i ”rätt” tidpunkt i livet? Eller vet man det någonsin? Är det bara att göra denna tidpunkt i livet till rätt tidpunkt för just den ändringen?

Jag är otroligt fascinerad av starka människor, det är dem som är mina förebilder, och jag vill gärna räkna mig till en av dessa viktiga människor, men jag är både orolig och rädd. Ska man ta en ”sak” i taget och ändra på det eller tar man allt på en gång och framstår som en ”blöt-bakom-örat” rebell? För det vill jag inte, jag är inte en liten rebell som bara vill mess with your mind, jag vill vara/ jag är en individ som har egna åsikter och önskiningar, jag vill stå för dessa, jag vill leva efter dessa för min och för min sons skull. Han är också en individ som kommer växa upp och då ska han vara stark nog att leva efter sina åsikter och sitt sätt, utan att bli orolig eller ängslig om vad omgivningen kommer säga, om han kommer dömas av alla mainstream människor i vårat lilla samhälle!

Detta var ett klurigt tema, what a little girl to do?