tingelingmamman

Det verkar vara så att när rätt tid är inne så kommer allt gå enkelt och rätt till. Ni undrar säkert vad exakt det är jag menar. Jag tänker på det att jag sedan jag blivit singel har haft vänner och nära som har förklarat att jag borde skaffa pojkvän. Hur man nu gör det. Vid den tidpunkten och framåt har det inte känts bra överhuvudtaget, jag orkade inte med en pojkvän. Dessutom hade jag väldigt svårt att "hitta" nån kille som jag kunde tänkas bli intresserad av. Ingen var söt, ingen var intressant, ingen kille hade det där lilla extra som jag fastnade för.

Jag har genom dessa 10månader skämtat om en viss kille, Branka vet vem jag pratar om. Men det har varit mycket överdrivet men ack så kul. Men även det kändes lite fel för jag hade faktiskt ingen stor önskan om att "bli ihop" med någon. Men och detta med stora bokstäver alltså MEN, nu känns det som att den här "pojkvänsspärren" som jag har haft börjar försvinna. Jag har på senaste tiden börjat märka av söta killar på stan, känslan om att vilja vara någon nära, saknaden av fjärilarna i magen... Det är mycket svårt att förklara vad det är som händer just nu i mitt liv. Jag tror att den bästa förklaringen är att jag har satt punkt på sista meningen i kapitlet om mig och mitt ex. Jag har sörjt klart. För det är inte lätt detta med seperation, många blandade känslor (både bra och dåliga), många minnen (även där både bra och dåliga), många tankar om vad som var orsaken till seperationen och hur det kommer bli framöver, hur lilleprutten kommer hantera detta och allt som kommer hända i framtiden. Ja, ni förstår, det är mycket som har cirkulerat i mitt huvud.

Men nu har jag bestämt mig att inte låta någon eller något förstöra "resten" av mitt liv. Eller att någon ska bestämma hur jag ska leva mitt liv och vilka beslut jag ska ta. Nu ändrar jag på allt och tar kontroll över mitt liv. Så nu känner jag mig äntligen som en (tvätt) äkta singel mamma.

Med detta sagt så vill jag även säga att jag fortfarande inte kan tänka mig att ta första bästa kille som går förbi mig på stan och bli superduper kär i denne. Men jag kommer (försöka) ändra på mitt sätt att tänka på om förhållanden och relationer. "Ingen" vinner på att jag ska gå runt och vänta på den rätta, ni vet, HAN som kanske aldrig kommer. Jag har hört att för finna sin prins så måste man kyssa många grodor. Jag kan ju säga så här, jag har kysst en del av grodorna och ingen har visat sig vara prinsen som jag väntar på ( eller vänd på det, jag har inte varit någons prinsessa utan alltid en groda). För att jag ska hitta min prins, eller grodorna att kyssa, så måste jag gå ut och ha roligt. Träffa nya människor, försöka sätta hjärnan på lite avslappningsterapi. Man kan aldrig veta, grodan som jag bör kyssa för att få min prins kanske bor mittemot mig. Antagligen inte, det är en äldre man på ca 70år, men, ja, det kan ju inte jag veta ellerhur?

Här är en bild på mig och min kavaljer från igår kväll. Vackraste paret har inte synts till på länge kan jag säga.
 

Hur som haver skall jag nu dra vidare i mitt väldigt stressade och superglamorösa liv.

Bye